Brott och Straff

I dag läste jag en artikel i Borås Tidning som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Det gällde en kvinna i tjugoårsåldern och en man i trettioårsåldern som dömts för misshandel. Nu var ju inte det här chockerande i sig utan vad de hade gjort. En 44-årig man från Laholmstrakten var offret och hade förts bort från sin bostad till en jaktstuga. Följande stod i artikeln;

"Där hade han misshandlats svårt, fått tår avskurna och spikar genom knä- och armbågsleder. Han fick även ena örat avskuret och tvingades äta upp det."

När jag läser något sådant förlorar jag hoppet om mänskligheten och som grädde på moset tog det här paret tydligen pauser i sin tortyr för att krama varandra. Är det nån som kan ringa psyket? Jag tror vi har ett akut behov av en madrasserad cell.

Förutom det här paret fanns det även andra i jaktstugan som fått lindrigare straff för delaktighet. Vad får då det här paret för straff? Kvinnan som tydligen var den pådrivande parten får åtta år och mannen får sex år i fängelse. Vad som har föranlett det här scenariot är okänt för oss men visst börjar man undra. Sen jag kan personligen tycka att straffen är låga med tanke på en grova misshandel som utförts. Vad som hänt mellan dessa olika parter tidigare ger ändå inte "carte blanche" till att bete sig hur som helst.

Den misshandlade mannen kommer att få ett skadestånd utbetalat på 190 000 riksdaler. Det var inte mycket till plåster på såren efter att ha fått spikar i knäskålarna och varit tvungen att käka upp sitt eget öra. Helt klart dyker det upp en och annan fundering kring det svenska rättsystemet.

Om den misshandlade mannen ruvar på hämnd är det ingen som vet förutom han.

Om jag hade varit offret, fått det här fattiga skadeståndet och sett mina bannemän få vad jag anser låga straff, vad hade jag gjort? Dödat dem?

Nej, det hade varit alldeles för enkelt. Jag hade sett till att de hade varit tvungna att spendera resten av sina liv önskandes att de aldrig hade blivit födda.