Det börjar bli mörkare. Den ljusa delen av dagen naggas av lite både på morgonen och på kvällen. Mörkret kommer sakta smygande över oss och innan vi vet ordet av det så har vi vintertid. Redan nu när jag vaknar på morgon och det är halvskumt ute känner jag mig så trött. Sängen bara kallar mig tillbaka och kudden lockar förföriskt att visst borde jag lägga ner huvudet igen.
Nu när jag tittar ut är det kolmörkt, det lyser i alla husen och jag känner hur ögonlocken känns tyngre och tyngre. Den inre, kroppsliga klockan säger att det är dags att gå och knyta sig. "Det är mörkt ute. Vad sjutton gör du där under lampskenet och framför datorskärmen?" Ja, nog borde vi lyssna mer på vad våra kroppar säger till oss när den mörka årstiden kommer krypande.
Det kanske inte vore så dumt att gå i ide.
//H
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Nu ska du inte vara sån p, tänk på oss stackare som tyngs ner av polcirkelns mörka börda! Vi som år efter år tvingas uppleva äkta permafrost, vi som trevar oss fram genom mörkret vars ögon vant sig så vid skymningstillsåndet att blotta åsynen av solljus skulle bränna sig rakt genom våra näthinnor. Nej tänk istället på hur djurlivet utanför ditt fönster vaknar till liv när det är som mörkast, hur en öppen brasa ger skuggorna liv och värme.
Under tiden så lovar jag att hålla utkik efter de första vårtecknen här uppe i norr, de skiljer sig väldigt mycket från de ni kan se fram emot i det varma söder, inga Tussilgos som klarar av denna hårda vintern tyvärr. Men här uppe kan starka vårkänslor väckas på ytterst märkliga sätt, jag blev själv väldigt förvånad över hur Umeåbor lyriskt kan känna doften av vår när de sista snöhögarna tynar bort. Staden försänks i ett doftmoln som kantar varje gata, varje promenadstråk, doften av tusentals hundbajsar som unisont tinat i vårsolen...
Kram på dig i mörket
Skicka en kommentar