49 Hambalt Road

Eftersom jag redan har delgett er prologerna till mina andra två böcker ger jag er nu första kapitlet på min tredje bok. Jag fick inspirationen att skriva den här sortens bok när jag tittade på den engelska serien This life, (kallades Livet kan på börja på svenska). Den serien handlade om ett gäng nyutbildade advokater som delade ett hus i London. Min bok handlar om sex collegestudenter som bor tillsammans i ett hus i Clapham South, London, och till skillnad från mina två andra alster kan det vara så att varje ord i 49 Hambalt Road är sant.

49 Hambalt Road

The underground car was churning its way south through London like an electrical worm. The fabric of the seats was dirty and the air was filled with whiffs of perfume and stale sweat. The summer holidays were over and the afternoon commuters tiredly suffered through the journey home. The seats along the windows were full and quite a few people were standing in the lane in the middle, holding on to the bars in the ceiling. He could catch glimpses of his reflection in the opposite windows in between the people standing in front of him. His immediate interest was the newly made highlights and he decided that the saying that `Blondes have more fun` was true. Mike had come back to London three days ago and had been doing errands during the day. He wanted to have a few things done before college started anew. In a week’s time he was going to start his second year at The London College of Fashion and this year he was going to share a house in Clapham South with a few friends. The underground train was slowing down at his destination and he pushed through the crowd to be able to get off before the doors closed again. Mike went with the flow of his fellow commuters towards the escalators. Most of them stood to the right to leave room for the others that practically ran up the escalators. Mike opted to take it slow and before leaving the station he went into the newsagent to buy the latest issue of British Vogue. Linda Evangelista was on the cover in her latest hair colour, which Mike admired as he crossed the street and continued walking towards his home at Hambalt Road.

In fifteen minutes he was able to see the row of redbrick Edwardian houses and his own number 49, which stood out from the others because it had been painted in a cream colour. He fished out his key and opened the front door, which mostly consisted of glass. Mike was greeted by the landing with its red carpet and he dropped his bags in the second room on the left, which had been assigned as his. It seemed like no one else was at home and he was thankful for that because he needed a moment to himself. By one wall was a narrow bed and apart from a chair and some cupboards there was very little else. He actually hated it and particularly the blue, dirty carpet that he would never touch with his bare feet. Thank God that he had his slippers, he thought to himself. He sighed, left his room and took three steps down into a quite a large kitchen. There was a dirty plate on the table and a big pile of pans and plates on the kitchen sink. Mike imagined that his pedantic mother would have a fit if she saw this mess. He opened the fridge and could immediately see that he needed to go shopping for food. In the far, right corner of the kitchen was a tiny room with a shower and a toilet. Mike stepped in and was glad that he could stand up peeing. They really needed to clean the place but he had no intention of doing it on his own. Next to the kitchen table by the wall was a brown couch. Mike laid down and switched on the telly and watched the afternoon’s episode of Home and away. As it was nearing its end Mike heard the front door open and a little bit later Jenny came into the kitchen. She was a heavy set, brown haired art student that went to Camberwell College.

“Hello Mike. How has your day been?”

”Fine. I got my errands done.”
“I am going to start a brew. I don’t know about you but I am dying for a cupper.” She said and filled the kettle.
“I will have some tea, thanks.” Mike answered without stopping to look at the TV-screen.
“I have been picking leaves on Clapham Common.” Jenny told Mike as she took out two mugs and dropped bags of tea into them. “I am going to use them for an art project. It is amazing! I feel so invigorated and inspired!”
Mike wished that he shared her sentiment but the cold, hard truth was that he did not.
“I need to get some food later. Are you coming with?” He wanted to know.
“Are you going to Iceland?”
“No, that is too far. The corner shop will do.” Mike took the mug that Jenny handed him. He went to the fridge and added a splash of milk.
“I am going to my room.” Jenny said. “Tell me when you are ready to go.”
Mike felt that the tea had brewed long enough and picked the bag out of the mug and dropped it on a saucer. Just as Home and Away finished it was continued by another soap, Neighbours. Thirty minutes later he put his mug on the sink and added to the pile. Mike fetched his jacket and wallet and went into Jenny, who had her room next to his. She had an extra mattress on the floor because a friend of theirs, a Scottish girl by the name of Denise, was staying with them until she found a flat of her own.
“Let’s go shopping.” Mike told Jenny.
She was looking through her sketchbook and she was dressed in a long, floral skirt, a purple jacket and a striped cap.
“Help me up.” She said and Mike took her hand and pulled her up from her own mattress.

They left the house and walked down Hambalt Road to the corner shop. They took a basket each and Mike went to take greens. He decided that fish sticks would be on the menu tonight. A bit later Jenny and Mike stood with their filled baskets by the cashiers. The wall was filled with a huge assortment of chocolate bars. Mike had a big sweet tooth and he chose a king size Mars bar and some Galaxy milk chocolate. When Mike and Jenny were near to their house again they saw Tanya’s car coming from the opposite direction and park outside the house. She had picked up her girlfriend, Jo, from work, which was as a sales assistant at Russel & Bromley on Oxford Street.
“Hi Jo!” Jenny shouted. “How was work today?”
“Really slow and I can’t wait to get out off these naff clothes.” Jo grunted and looked down at her grey, plaited skirt and matching grey cardigan that would have looked better on a fifty-year-old woman than the twenty year old that she was. Tanya stuck her blonde, curly head out of the car.
“I think you look great, hon.”
But there was a slight mocking in her voice. She took out her camera bag from the car and they all went into the house. There were five of them that had signed the lease but Tanya was not one of them. She was staying as Jo’s long-term guest. Tanya and Jo went up one flight of stairs to Jo’s room and Mike and Jenny packed their food into the fridge.
“I wonder when Yan and Tessa will be home.” Jenny said as she put a bag of rice in her cabinet.
“I don’t know what they are up to today.” Mike mumbled as he had stuffed his mouth with a sizeable piece of chocolate.
“When they come home, can’t we all go to the pub on Clapham Common. We should celebrate that we got this house.” Jenny was as ever like a giddy child before Christmas.
“Sounds like a good idea.” Mike agreed. “I’ll go and tell Jo and Tanya.”
He went up the stairs and knocked on the door.
“Come in!” Jo shouted.
Tanya and Jo were lying on the bed and were enjoying an afternoon cuddle. Mike sat down on the floor.
“Jenny wants us to go to the pub. Are you up for it?”
Jo sat up and pulled her brown hair into a ponytail.
“Sure, but her happy cheerfulness gets on my nerves sometimes.”
“Yes, I feel the same,” Mike said, “ but it was you who invited her into this cosy group.” He added a bit sarcastically.
“It wasn’t me!” Jo retorted indignantly. “It was Tessa!”
“Aah, yes. I stand corrected.” Mike admitted.
“Let’s give Tessa a hard time about it later.” Tanya jumped into the conversation.
“You take the lead and we will follow.” Mike suggested. “I will leave you to your snogging. I have to have something to eat.”

Mike went down to the kitchen, threw some brussel sprouts into a pan of water and fried some fish sticks. He had some leftover potatoes in the fridge that he put on the table. He switched on the TV again and then tried to find a clean plate and some clean cutlery, which wasn’t an easy task. As Mike was sitting and eating by the table and glancing at the TV-screen from time to time Tessa and Yan came bursting into the house. Yan was a longhaired bohemian art student and Tessa, a blonde ex-model, was a college mate of Mike’s and they studied fashion design together. Yan and Tessa had been a couple for about eight months and Mike could not for the life of him understand what she saw in him.
“Hi Mike. I see that you have started to settle in nicely.” Tessa was smiling from ear to ear. Yan grunted a hello and disappeared upstairs. He and Mike had never seemed to be able to find something to talk about and Mike had lost the energy of making an effort.
“What have you been up to today?” He asked Tessa.
“Me and Yan have been to Tate Modern all day and it was brilliant.” Tessa was practically beaming.
“That sounds great. By the way, Jenny wants us to go to the pub and celebrate our new home.” Mike flung out his arms as if to showcase the house.
“Well, that sounds great. When should we leave?” She wanted to know.
“In an hour perhaps.” Mike shrugged his shoulders.
“Ok. Are you ready for college next week?” She motioned in the doorway to the kitchen.
“I suppose so.” Mike said while chewing on a brussel sprout.
“Can you imagine that we only have one year left?” Tessa asked.
“No, it’s quite hard actually.” Mike admitted.

Tessa smiled and left the kitchen. Mike had finished his food and balanced his plate on top of the others. He decided to watch TV until they were supposed to leave. Fifty minutes later they all left the house, walked up to ? and crossed the four lane road. They continued walking on the Clapham Common and in the distance they could see the lights of the pub. It was quite a large building and when they entered a warm and light atmosphere greeted them. The colour scheme was yellow and white with dark furniture. There were many spacious rooms and in the middle was the bar that you could reach from four directions. They ordered pints of lager and sat down around a table. Jenny raised her glass.
“Cheers to our new home.”
“Cheers!” The others echoed and everyone’s glasses met over the middle of the table. Last year all six of them had been living at Ralph West Halls of Residence in Battersea and had got to know each other. At the end of their year at Ralph West they had decided to live together. After some extensive house hunting they had found the house on 49 Hambalt Road and immediately decided that this was going to be their place. It did not cost an arm and a leg. It was close to the tube station and only a thirty-minute tube ride to the absolute centre of London.
“How is Denise’s flat hunting going?” Jo asked Jenny.
”Fine. Her father has found a place for her and a college mate in Bayswater.” Jenny answered before taking a big gulp of her lager. Mike envied Denise for getting a place closer to the centre of London and wished that he had a father that could arrange things like that for him.
“My parents are coming this weekend,” Jo announced to the others, “ and they are bringing a vacuum cleaner among other things.”
“Good!” Tessa exclaimed. “We really need one! The house is starting to look like a real dump.”
“We should probably have some house rules.” Tanya suggested.
“Do we really have to?” Yan asked. “Can’t we just go with the flow?”
Tessa patted his knee and said. “We can try having some rules for a few weeks and see how it goes.”
Mike smiled behind his glass because he really disliked how Yan had this notion that he had to suffer for his art.
“Just remember something.” Jo cut in. “When my parents come, me and Tanya are just friends. They don’t know I’m gay.”
“Isn’t it about time you told them?” Jenny asked.
“They are Polish and they are catholic. Enough said!” Jo answered and ended the subject.
A few pints later all of them returned home a bit unsteadily and they had all good expectations about this new phase of their lives.

Enjoy!

//H

Studentbal

Jag läste i lokalblaskan i måndags och där fanns en artikel om den stundande balen som snart kommer att ske runt om i vårt avlånga land. I artikeln presenterades tre tjejer som enligt mig tagit till ganska extrema åtgärder för att äga en alldeles unik klänning och inte, Gud förbjude, ha samma som någon annan baldeltagare. En klass hade gjort en skolresa till USA och hade då haft chansen att besöka en omtalad butik i San Francisco. En annan av tjejerna hade blivit tipsad om att Thailand var platsen att hitta en snygg klänning och därför lades en semesterresa just dit. Den tredje tjejen hade visserligen sytt upp sin klänning själv men tyget hade införskaffats av en faster på resa i Indien. Till historien hör även att den tredje tjejen skissat och funderat på sin balklänning ända sedan hon var fem år gammal.

Det känns lite som det har gått överstyr och det är ett tydligt tecken att vi behöver inte adoptera alla av USA:s traditioner. Det finns en del med det landet som är fantastiskt och en del som bara är skit. En upphaussad bal är något jag tycker våra svenska studenter kan vara förskonade ifrån. Fenomenet pekar även på samhällets ökade klyftor. Inte alla elever har råd att svinga i väg till Thailand eller San Francisco för att köpa sig festblåsan över alla andra. Balen drar med sig stora kostnader vilket inte alla har råd med hur gärna de än vill medverka i denna tilldragelse. Bör inte ett firande som innebär slutet på skoltiden och början på en ny fas i livet vara för alla? Jag tycker det hela leder till en olycklig segregering. Visserligen är livet orättvist och det känner eleverna redan till och de kommer att få uppleva det många gånger om i sin tillvaro men ska de verkligen behöva bli påminda om det under den vecka då de tar studenten, den veckan som bör vara en tid av glädje?

Många verkar bära med sig en Askungedröm, vilket de är beredda att lägga många tusenlappar på för att komma i närheten av. Vad de lätt glömmer av är att Askungens fina vagn förvandlades till en pumpa vid midnatt.

//H

Sanningens ögonblick

I söndags tittade jag på programmet Sanningens ögonblick på Kanal 5. Jag hade sett trailers till programmet och kände nästan ett tvång att se vad det hela gick ut på. Det finns inga lätta eller snälla sätt att säga det här på. Programmet är en slasktratt. Det är en timmes utfyllnad av människors lägsta karaktärsdrag som lämnar mig kall och med en sur smak i munnen. Ändå är det som en bilolycka. Man vill titta bort men blicken dras dit som en spik till en magnet.

Innan programmets start har de tävlande genomgått ett lögndetektortest där de fått svara på de frågor som kommer att dyka upp i programmet. Programledaren ställer sedan frågorna till den tävlande i sällskap med en publik och tre personer som står den tävlande nära. Så här långt låter det okej men det är tävling om pengar och frågorna är väldigt personliga. Rakt upp i pastejköket!

Många frågor måste besvaras innan de kommer upp till den åtråvärda summan av en halv miljon och svaren måste överensstämma med det som framkommit under deras lögndetektorsession. De tävlande får svara på frågor som till exempel: "Har du någon gång haft sexuella fantasier om en person av samma kön?" eller "Brukar du ha på dig kvinnokläder?"

Personerna i den heta stolen fläker ut sitt privatliv inför en publik, x antal tv-tittare och tre närstående personer som faktiskt kan såras av de svar som kommer fram. Allt detta för en skitsumma pengar! Jag mår fysiskt illa av att se de tävlandena degradera sina känslor och sig själva som personer. Det finns inget pris i världen som är värt att offra sitt innersta för. De här personerna har förlorat min respekt i sin själlösa kamp efter pengar. De har smutsat ner sig själva och man kan även säga att de förlorat något av sitt mänskliga värde.

Var det höga priset värt en halv miljon eller de få stackars kronor ni skrapade ihop innan det hettade till för mycket och ni lämnade leken med svansen mellan benen?

//H

Veronica Franco

Jag vill slå ett slag för en film som har några år på nacken, Dangerous Beauty. Jag fick DVD:n på posten för två veckor sedan, inskeppad från England via http://www.amazon.co.uk/.

Filmen handlar om poeten och kurtisanen, Veronica Franco, som bodde i Venedig på 1500-talet. Det finns säkert en och annan som rynkar på näsan och tänker chick flick. Det kan vara första intrycket men filmen innehåller så mycket om man tar sig tid att titta efter. Veronica Franco hamnar i sin situation på grund av att hon inte kan gifta sig med mannen hon älskar. Hennes familj har gamla anor men inga pengar, vilket gör att hennes värde på äktenskapsmarknaden är minst sagt skralt.



Filmen visar kvinnans roll i den tidens samhälle och att de var utan värde om de inte var någons äkta maka. De skulle även vara fromma och hela tiden vara sin man till lags. Kurtisaner stod utanför de här reglerna men de var ändå spelkort i männens lekar eftersom de levde på att sälja sina kroppar. När pesten drabbade Venedig anklagades Veronica Franco för häxeri och ställdes inför inkvisitionen med den överhängande risken att brännas på bål.



På den tiden accepterades kurtisaner, sodomiter, judar och andra icke önskvärda mer när det var bättre tider. När pesten, hungersnöd eller annan katastrof inträffade fick de skulden, jagades bort, torterades och brändes på bål. Allt för att blidka Gud och med kyrkans goda minne.



Dangerous Beauty ger oss en bild av kvinnans roll i Europa under 1500-talet. Filmen är fylld med skönhet, livsglädje, hat och fördomar men framför allt är den ett dokument om - kärlek.



Ni kan även läsa en biografi om den här fascinerande kvinnan - "Veronica Franco, The Honest Courtesan".



//H

Mon Dieu!!

Efter några dagars äventyr i södra Frankrike är jag nu tillbaka i Svedala. Jag är trött som en hund efter alla nya intryck och allt det som jag upplevt tillsammans med min kollega och mina elever. Det känns lite bättre nu efter lite slötittande på dumburken och en halvliter Häagen-daz gjorde susen. Naturen är väldigt vacker kring Nice och dofterna är himmelska, även den lätt salta doften från medelhavet. Jag återvänder gärna till Nice men nästa gång helst utan elever. Ungarna är helt okej men det är skönast att bara få sköta sig själv. Det var varmt, 27 grader, och nu fryser jag i vårt betydligt kyligare klimat.

Jag och min kollega njuter av solen under en dagsutflyckt i St Tropez.

//H

Merde!

I am now sitting in a hotelreception at the Novotel hotel in Nice, France. It has been 27 degrees celsius today and I have been hobnobbing in St Tropez. The French are very animated and they all drive like car thiefs. The food is superb and everyone stare at me like I was the main meal on the menue. Who can blame them!? ;)

A short message this time. The Internet cubicle I am sitting in is hot as hell and I am sweating buckets!!

//H

Nice

I morgon bär det av till Nice. Jag ska tillbringa några dagar där med en kollega och åtta elever. Ansvaret vilar tungt på våra axlar men jag har sagt till ungarna att om de inte sköter sig så säljer jag dem till en slavhandlare. Ja,ja drömma kan man väl få göra åtminstone.

//H

The Chameleons

Jag ska nu delge er en prolog till min andra bok. Den är inte helt färdig därför jag fick sådan lust att skriva en annan historia. Nu har jag alltså två projekt på gång samtidigt. Inspirationen till "The Chameleons" Fick jag när jag för något år sedan såg ett avsnitt av den engelska serien Svindlarna. Min bok handlar om tvillingparet Maria och Peter och deras kusin Karl. De är alla spioner från det gamla öststatblocket, men nu bor de alla i London och använder sina yrkeskunskaper till att försnilla pengar från mer eller mindre ljusskygga karaktärer.

The Chameleons

Prologue

The red brick mansion in Richmond, London was only noticeable due to the lights on the garden paths. Two figures completely dressed in black were scurrying through the big garden towards the house. They seemed to be familiar with the garden and they were unusually silent. The two figures wore special shoes with soft soles and they treaded carefully on the gravel close to the house. A big rose bush on the left side of the mansion was their destined hiding place. Even though they had been moving fast none of them were out of breath.

“Are you sure you fixed the pressure alarm in the garden? Otherwise we are toast.” One of them said in a hushed voice.
“Give me some credit. I know the guy, whose company installed it. I was even here when they did it.” The other one retorted a bit testily. “We have done this a million times. Why are you so jumpy just tonight?”
“I don’t know. It is just a feeling I have.” He answered apologetically.
“It is that Russian blood running through your veins.” The other man said.
“Spare me, Karl! You belong to the same family and you have that Russian blood too.”
“I have never been bitten by the same bug as you, Peter. Perhaps my mother slept with the postman.”
“We can have this conversation about blood and relations in a more suitable place. It is time to open up this treasure chest.”

In well-rehearsed motions they moved as one. The bigger of them stood facing the wall, his feet spread wide apart. The other, somewhat leaner man crawled up and stood on his shoulders. Peter felt the crevices between the bricks in the wall and then started climbing towards a window on the second floor of the house. Just beneath the windows was a stone ledge that ran around the whole house. He rested his feet on the ledge and looked at the almost not noticeable box in the top left hand corner of the window. He had a set of tools around his waist inside his jumpsuit. With one hand he unzipped an opening at the waist and reached for a small, sharp, Swiss army knife. With the help of his teeth he got the knife out. He pressed his body close to the wall, stood tiptoe on the ledge and pried up the outer shell of the box. Inside were a multitude of wires and a small light flashing red. He knew exactly what to do since he had been studying the system and the house for hours. He took a set of pliers and cut a blue wire and the light switched colour from red to green. After that he cut two black wires and now it was actually safe. He made a sign to Karl below who started climbing as Peter opened the window and slid inside. Peter had entered the upstairs library and put on his night vision goggles. He surveyed the quite large room, which walls were lined with books and in the middle of the room were a table and a group of couches. As Karl silently entered through the window he saw Peter standing by a section of books that were behind glass doors. Peter was an avid reader and had a nice collection of rare books. Karl walked up behind him and said.
“Not this time, cousin. We can come back for your beloved books another time.”
“You and your big mouth. Thank God I switched off the cameras and the sound recording system.”
“Are you sure that the system detected nothing?”
“Positive! I helped design it, remember?”
“It is quite hard not to considering how many times you keep reminding me.” Karl said sardonically.
“The painting is in Lady Marches’s bedroom.” Peter said and pointed towards a big double door on the right.
“How thoughtful of the lord- and ladyship to go to their house in Marbella just now when we needed it the most.” Karl mused.
“And how thoughtful of your security friend to let you in on the information.” Peter continued.
They moved towards the doors, opened them and on the far wall of Lady Marches’s bedroom they saw the painting. The room was in darkness but a small light shone above the landscape by Van Gogh.
“Magnificent!” Karl said slowly with lots of feeling.
“The first part has been easy. Now we come to the tricky part. There is a detection system in the floor just by the painting, which we can’t disconnect and a set of laser beams but those we can handle.”
Peter went to the queen size bed and crawled underneath it. The box that operated the laser beams was under the bed by the wall. After a few minutes he eased himself out from under the bed.
“The ladyship should keep better control of her staff. I breathed in gallons of dust under there.”
“Good help IS hard to find these days.” Karl retorted.
“Come on, let’s get to it.”
“How far out on the floor does the pressure system work?”
“Two feet to be exact.” Peter answered.

Karl positioned himself with his back to the painting. He tensed his well-muscled legs and carefully leaned backwards resting his hands against the wall just beneath the painting. Peter climbed up on Karl’s rock hard body, sat across his chest and squeezed his legs firmly against Karl. He picked up his knife and cut into the canvas around the edges of the frame. Peter thanked the higher powers that it wasn’t one of Van Gogh’s bigger pieces. When he had cut the painting free he rolled it tight and slid off Karl’s body. Karl returned to a standing position and stretched out his somewhat aching muscles as Peter put the rolled up painting in a small container on his right thigh.
“The deed is done and the thrill is as good as ever.” Peter said and felt the energy rush through his veins.
“Yes, but next time you do the lifting and carrying.” Karl told him.
“Sure thing.”
“Are we selling the Van Gogh through Mr Nelson as usual?” Karl wanted to know.
“Who said anything about selling it?” Peter said and grinned widely.
“Are you pulling my leg?! You can’t tell me we did this just for kicks!?”
“No, not for kicks. It is going to be a birthday present for Maria. You know how much she loves Van Gogh and this piece is going to look great on her bedroom wall.”
“Heaven help us!” Karl exclaimed. “One of these days I am going to kill you, blood relative or not.”

//H

Massage och Metro

I kväll är jag ljuvligt avslappnad efter en helkroppsmassage. Jag brukar få "hot stone"-varianten där varma stenar används under massagen. Jag är evigt tacksam för min massör, Henrik. Han är värd varenda krona. Behandlingarna utför han på ett kallbadhus med världens bästa utsikt. Jag avundas honom.

När jag satt i väntrummet läste jag gårdagens Metro, där det fanns en artikel om en bok; "Är du med i gaymet?". Tydligen en slags hjälpbok vad det gäller att komma ut som gay. Det som slog mig när jag läste var författarinnans kommentar om de olika grupperingar som finns inom gayvärlden och att nyutkomna bögar och flator inte automatiskt välkomnas med öppna armar av sina medsystrar och medbröder. Det finns mycket sanning i det här påståendet. Att det blir olika grupperingar är naturligt eftersom vi alla är olika även om vi delar samma sexualitet. Alla av oss är inte schlagerfjollor och butchflator och förvirring verkar uppstå både i homolägret likaväl som i heterolägret när någon inte lever upp till stereotypen.

Vi kan inte komma ifrån att HBT-personer är många gånger utsatta och att vi inte på långa vägar lever i en perfekt värld. Varför tar vi då inte bättre hand om våra egna? Varför ska det skapas A-, B- och C-lag där vissa ser sig som förmer än andra? Vissa människor ägnar mycket tid och kraft åt att få ett slags medlemskap i en klick. Personligen blir jag väldigt anti och förlorar allt intresse i grupperingar där någon slags överlägsenhet råder. Duger jag inte som jag är kan det kvitta.

Kan vi begära att bli accepterade när vi inte ens kan respektera varandra inom gruppen?

//H

TV-freak

Ja, som ni säkert förstått vid det här laget har jag ett passionerat förhållande med min TV. En partner som alltid finns där, inte säger emot en och som aldrig sviker. A match made in heaven. (drypande av ironi)

I går såg jag för första gången ett helt avsnitt av Desperate Houeswives. Jag har varit utan Kanal 5 ganska länge men nu är ordningen återställd. Tack Viasat!! Jag gillade den svarta humorn skarpt och huvudrollsinnehavarna erbjuder ju även en inre nostalgisk resa till gamal TV-serier som Melrose Place och Louis & Clark. Fantastiskt snygga kvinnor allihop och allt sitter där det ska sitta. Förmodligen har de klippkort hos plastikkirurgen och mängdrabatt på botox. Jag är officiellt fast och om det låg 13 miljoner dollar i potten som det gör för Gabrielle kan jag absolut tänka mig att bli en desperat hemmafru. Where the hell do I sign up?!?

Brothers and Sisters är ännu en bra serie på Kanal 5 som kablas ut på tisdagar. Här finns också bekanta ansikten från förr och det är en serie som känns som en varm, skön filt som omsluter en i TV-soffan. Jag undrar just bara varför den här pärlan sänds så sent som klockan 22.25. Tur att jag inte börjar jobba så tidigt på onsdagar.

Till sist en varning till alla som deltar i alla dessa dokusåpor och gör-om-mig-och-mitt-boende program och en anledning till jag håller mig borta från kameror. Det här slog mig när jag såg ett program i veckan där ett hem skulle renoveras och mannen i familjen proklamerade att hans stil var Upper East (alltså Upper East Side, Manhattan, New York). Det finns en överhängande risk att vi framstår som precis så pateiska som vi verkligen är.

Miauwrrr .... Det är dags att köpa en klösbräda. Måste vässa klorna.

//H

Visdomsord

Talk is cheap.
Action speaks louder than words!

//H

Dirty Sexy Money

Loving it! Loving it! Loving it!

The new series on Channel Five about the super rich family Darling and their lawyer, Nick George, has started. The younger generation of the family is a crackhead, a talentless actress, a priest with a chip on his shoulder, an emotionally dysfunctional serial monogamist and a district attorney who has an affair with a transexual. Rock on!

And as the cherry on top, the man of the people, the lawyer who has to clean up the mess. The story has been told before of a man of simpler background who gets sucked in and seduced by the money and the luxurious lifestyle. The Darlings are going to chew him up and spit him out.

I am going to love watching every secund of the carnage!

Or is he going to get his revenge?!?

I am hooked. Feed me!!!

//H

Dekorera

Det är alltid kul att ha något att hänga på sina väggar. Jag är en sådan person som river ut bilder ur modemagasin och sparar. Det piggar alltid upp att titta på vackra människor.

En dag fick jag en idé till vad jag kunde använda mina urklipp till. Jag köpte en tavelduk och sedan valde jag ut en bunt bilder som jag tyckte speciellt om. Efter det är det bara att sätta igång och leka. Låt bilderna överlappa varandra och använd rikligt med lim. Det går åt en hel del. Jag vek även bilderna över kanten på duken. Det ger ett mer tredimonsionellt intryck och köp därför en duk med bred kant. När hela duken är täckt och den har fått torka så är det dags för lackning. Lack finns att köpa på sprejburk. Spreja horisontellt och håll burken cirka 30 centimeter från duken och se till att vara i ett utrymme med bra ventilation.

En tavelduk kan man få fatt i ganska billigt idag. Sedan är det bara att fixa lack, klister och bilder på något ni är intresserad av. Resultatet blir en tavla som är unik och högst personlig.

//H

Knep och knåp

Ibland så hoppar fan i mig i skepnaden av Martha Stewart och jag kedjar mig själv vid symaskinen. Många gånger blir det kuddar. Det behövs inte mycket tyg, det är raka sömmar och det tar inte så lång tid innan man ser resultatet. Det passar en otålig människa som mig.

Alstren på bilden svängde jag ihop en kväll. Visst är jag duktig! Snart sitter jag där på ålderdomshemmet och knypplar tillsammans med Christer Lindarw.

Det blir en trevlig effekt att ha en remsa av ett kontrasterande tyg i kuddfodralet. Se till att de båda tygerna är av ungefär samma tjocklek och sort annars kan slutresultatet se konstigt ut. Om det ena tyget är tunnare är det bara att skaffa lite flisselin och stryka fast på tyget för att öka tjockleken. Mät ut kudden på tyget och klipp till två bitar. Klipp en remsa av det andra tyget i önskad storlek. Ta bort det överflödiga tyget från framstycket och sy in Det kontrasterande tyget mellan framstyckets två bitar. Nu är det bara att sy ihop framstycke med bakstycke och lägga i kudden. Om ni är riktigt duktiga med en symaskin syr ni i en dragkedja, annars går det bra att handsy den sista sidan på kudden.

Billiga stuvbitar av tyger hittar ni i alla tygaffärer eller när textilfabrikanter har fabriksförsäljning. Jag rekommenderar Sandbergs i Ulricehamn och Ljungbergs Textil i Floda.

http://www.sandbergtapeter.com/

http://www.ljungberstextil.se/

Watch out Martha Stewart! Here I come!

//H

Vårjacka

Personligen är jag förtjust i kläder som har viss inspiration från militärkläder. Det finns nog en uniformsfetischist djupt därinne någonstans. Säsong efter säsong har vi nu sett allsköns kläder inspirerade av den militära världen och vad det gäller min personliga smak så klagar jag inte men det känns som jag skulle vilja samla designerkåren och säga till dem att nu får de komma med nåt nytt.

Vårens jacka som jag införskaffade för någon vecka sedan har klara militära inslag men den är kort och inte den obligatoriska trenchcoaten som klädbranschen kastat på oss de senaste säsongerna och även denna säsong. Jackan är ett fynd från H&M och kostade enbart 398 kronor. Jag är glad och min plånbok är ännu gladare.

Om ni absolut vill satsa på en trenchcoat gör Tiger en röd variant i år som är cool.

Som ni ser på ena bilden så har jag den engelska flaggan vid ena bakfickan på jeansen. Att måla eller på annat sätt dekorera sina jeans är en väg till att få ett gammalt par till att kännas nya igen. Jag valde den engelska flaggan för den symboliserar min tid i London och det är faktiskt den coolaste flaggan som finns. (Den svenska får ursäkta.)

Bilderna togs på en av mina favoritplatser i världen. Hofsnäs. Tack till min modellkollega Moa och till min vän Anna som stod bakom kameran.

//H

Måndagkväll och dumburken

Äntligen hemma, Bygglov, Roomservice, Från Slott till Koja, Design Simon och Thomas. Listan kan göras lång på alla dessa inredningsprogram där det ska ändras om och vi som tittare får allsköns tips om hur vi kan förändra om våra hem. Jag sitter oftast klistrad och suger i mig varje detalj, ivrigt påhejad av en stor del andra inredningstokiga svenskar. Även om jag älskar inredning så börjar det kännas som att "enough is enough". Hur mycket mer målande, fluffande och röjande klarar vi av? Orkar vi se ytterligare en vägg rivas ner i rask takt ackompanjerad till popmusik för att få fram en öppen planlösning?

En annan sak som alla dessa program har gemensamt är tidsaspekten som alltid verkar tryta. Visst gör inredare, snickare och alla andra inblandade ett hästjobb men att det alltid ska hända någon liten kris som förstör tidsschemat blir efter hundrade gång rent ut sagt lite tradigt.

Jag har även upptäckt att många av snickarna i alla dessa program är redigt snygga och det är ett trevligt inslag. En händig man vore inte dumt. Någon som känner sig manad?

Cashmere Mafia lämnar mig fortfarande helt kall, men kvällen räddades med dos av Dominic Purcell.

//H

TV och media

Jag läste aftonbladet i söndags och häpnade över artikeln om Körslaget. Bloggaren Alex Schulman och en producent för programmet, Pelle Porseryd, har gjort sig lustiga på Brolles bekostnad och deras sms-traffik via Alex Schulmans mobil publiceras på hans blogg. Jag anser att personer kan använda sina bloggar för att irosinera över samhällsinslag och kritisera koncept och företeelser, men jag anser att det är oacceptabelt att ett sådant medium används för att ägna sig åt personangrepp.

Jag tror säkert att både Schulman och Porseryd såg det hela som ett skämt men jag ser det hela som en stor brist på omdöme. Om någon befinner sig i en offentlig position får den personen även ta i akt att vad som sägs och skrivs får en påverkan. I mångt och mycket tycker jag att det flera gånger i samhället brister vad det gäller att ta konsekvenserna för sina handlingar. Schulman och Porseryd var båda medvetna om att deras sms publicerades på Schulmans sida och därmed visar de en brist på inlevelseförmåga vad det gäller andra männsikors känslor och ärligt talat en brist på intelligens.

//H

The Executioner

Jag ger er här ett smakprov på mitt skrivande och det som följer är prologen på min första, färdigställda bok. Boken utspelar sig i London och den är skriven på engelska. Det är anglofilen i mig som har fått utlopp.

The Executioner

Prologue

One of the first warmer spring days in London was nearing its end and a drizzle of rain had started to fall. Outside the Europa food and wine shop at the corner of Bedford Avenue and Tottenham Court Road sat a homeless man on a piece of cardboard. He was one of many in the lost tribe that none of the other inhabitants in this great capital would ever acknowledge. The man sat with his legs crossed close to his body. He was dressed in dark trousers, a sweater with a print of Mickey Mouse on the chest, a pair of relatively new sneakers that had been given to him by one of the staff at a nearby shelter and a pair of gloves with the fingers cut off. Beside him, lay a wool winter coat, which original colour was hard, if not nearly impossible to determine and a knitted grey hat. He had been sitting outside the shop the greater parts of the day repeating the same sentence, "spare some change please", to the stream of people that passed him by. It was like a mantra that he needed to say to keep alive. His mouth had got drier through the day and now at seven o'clock in the evening when the neon signs and the street lights had replaced the sun his tongue felt like a piece of carpet. His speech was slurring and all he could show for his efforts was the meagre sum of three pounds and fifteen pence. It had been a particularly slow day, most people either ignoring him or considering him to be a great nuisance. A boil on their otherwise well planned and busy lives. Some people feared him. Others got really annoyed and wondered why he could not get off his sorry ass, get a job and behave like a law-abiding citizen like the rest of them. A few, a very few felt a twinge of pity for the man and it was they who threw him a few coins in an act to soothe their consciousness. It enabled them to pat themselves on the back, considering that they had done something to better the world.

One of these people was Salim Hadday, the pot-bellied manager of the Europa food and wine shop. Salim thought that the homeless man did no harm and sometimes he gave him a sandwich or some other piece of food that had passed its expiry date. He thought that this was more sensible than throwing it in the garbage bin. Djamila, one member of the staff, was of an entirely different opinion than her boss and every time Salim Hadday wasn't in the shop she swiftly took the opportunity to get rid of the man sitting outside HER door. She thought he was bad for business and nothing but a bacteria-infested lump of flesh. This evening the manager was away so Djamila went to the sliding doors and said with a voice filled with venom;
"Shift your ass, Badger, and crawl back to the rat hole that you came from!"
Badger. That was his name, at least his street name since no one knew what his Christian name was. Badger moved since he had neither the will nor the strength to argue. He knew it was easier to just disappear and let Djamila feel victorious. Badger did not look at her but he could imagine the snigger on her face. He put the cardboard piece under his arm and shuffled his feet in the direction of Tottenham Court tube station. He put the cardboard in the shopping trolley he had taken from Marks & Spencer on Oxford Street. He had found it abandoned on the back street of the shop. It was now filled to the brim with things that made up the parts of the man's life. Things he had found in his rummages through various garbage bins around London and which had earned him the name Badger. Mingled with his clothes and the few other necessities were things like a broken radio and an alarm clock that had seen better days. Useless to other people perhaps but they gave some pleasure to the badger. He moved past the musical theatre and hardly registered the people that bathed in the light of the many lamps and who excitedly waited for the show of Beauty and the Beast to begin. Badger took a left at the tube station and walked down New Oxford Street. He gave a little wave to Anna or Grey as she was better known. She was sitting on the other side of the street a few feet from the comic book and sci-fi shop, Forbidden Planet. She had been sitting there for as long as anyone could remember. She had been there when Badger had to make the streets his home. Now as then with a cigarette constantly glued between her fingers. Badger had sometimes wondered how she managed to always have cigarettes but he couldn't imagine her without one. It fitted with her image because all of her was grey. The clothes, the grey hair that was cut in a crew cut, even her hands and face were of a sickly grey colour, probably due to her excessive smoking. All the greyness made her blend into the concrete wall that she was leaning against. They had never spoken to each other, only acknowledged each other as belonging to the outcasts. Homeless people may look similar to an onlooker and their lives may share the same characteristics, but the reasons why they ended up on the streets differ from one person to the next. These were the thoughts that ran through the Badger's mind when he looked at Grey and he drifted back to the memories of the man he had once been.

Now he was only the Badger but long ago he had been known as Peter Turner, and he had had a good life. A small thriving business in Birmingham that produced rubber tires. A nice house, a beautiful wife and two children, a boy and a girl that had been the light of his life. His little world of perfection reached critical mass when his wife, Anna, found out that he was cheating on her with Veronica Bennett, the head of her favourite charity cause. Anna had filed for a divorce so fast that his head had been spinning and she had gutted him like a fish, taking the children and every single penny that she was entitled to. Some people would assume that Peter got into financial troubles, became an alcoholic and ultimately ended up on the street but Peter did not fit into one of the clichés held about homeless persons. His business was never in any real trouble. Peter had even stashed away money that Anna had no knowledge off. He had not drowned himself in a bottle and Veronica had actually wanted to live with him and take over after Anna. Peter just did not have the will to do something constructive about his life. He did not care about anything and what had led him to this road was the hate that he could see in his children's eyes. He had destroyed their lives and that was something that he could not forgive himself for. Peter moved to London and rented a room near Edgware Road tube station, where he shared a bathroom with eight other people. He just wandered the streets of London, went to the National Gallery or took a stroll through Regent's Park. The sum of money he had soon diminished but he had no plans of acquiring some more. Little by little he had joined the large number of people who had no home and whose only place of being was the endless streets of London. Peter had kept on wandering through the city for fifteen years and ultimately Peter did not exist any more. There was only the Badger. He was now fifty years old but a harsh life of starvation and cold, damp nights made him look more like seventy. Badger turned and headed in the direction of Covent Garden. He usually tried to find a doorway or an alley that was at least somewhat dry near the square that daytime was filled with tourists and various people performing acrobatics and playing music. But first he wanted to get himself a cup of tea and if he was lucky he had enough to purchase a sandwich. Most of the tourists had left the area to sit in a cosy restaurant or visit one of the endless theatre- and musical shows that London could provide. The night clubbers that slowly emerged like butterflies had replaced them. Leaving their cocoons, colourful and vibrant. Stepping into the pubs like Punch and Judy for a pint or two before going to the club that was considered to be the "right" one at the moment, and dance their butts off in the flashing neon lights. Badger always amused himself by watching them in their outrages club gear and intricate hairstyles. He was amazed by how much they seemed to be in love with life and how their joy made them shine like stars that had stepped down from the heavens. He also saw the shadow of ecstasy and other drugs that lurked behind them and which sucked them in and then spat them out wasted and disillusioned. Among the stars were black holes, whose only purpose in life was to get another fix that could carry them into the next day. Badger was thankful that he wasn't in his youth anymore. Being young seemed to be so hard these days. As he stepped into the sandwich shop, two girls walked past him. One of them all dressed in black rubber, her hair dyed black and arranged in spikes that stuck out from her head in all directions. She had a lot of make up, tons of black eye shadow, which made her look a bit like a racoon. The other girl with her curled blond hair and her red satin dress made her look like Cinderella's fairy godmother, which was emphasised by the fact that she was carrying a big glittering wand in one hand. She circled it over Badger's head and said with a big smile: "Sweet dreams".

Badger smiled back at her and he was still smiling when he came back out of the shop with a tuna fish sandwich and tea in a Styrofoam cup. He relished the warmth from the cup that heated his old, aching fingers. He hated the cold and he had never been able to get used to it during all the years. He dragged his shopping cart into an abandoned street, the wheels squeaking a little so he made a mental note that he should try to get a bit of cooking grease from one of the coffee shops that he would pass by on his wanderings in the morning. He stopped by a garbage bin to see if he could find something that could be of use. Badger could not go by a bin without looking into it. He was drawn to them like a nail to a magnet. He noticed something quite far down that was made of a colourful plastic. It could be a discarded toy. Badger reached down deep and was very occupied with his task. That was probably why he did not notice the swift movement in the air made by the figure narrowing in on him. Badger was taken by total surprise when a steal wire was put around his neck and pulled him back in a quick motion, the wire digging in deep into his flesh making the blood flow down, colouring his dirty clothes red. The pain was beyond words and it almost froze his heart. He was waving his arms, clawing at the hands that held him. His attacker pulled the wire back and forth so it dug in deeper. Badger cursed that the years as homeless had weakened his body that he could not fight back with the strength he thought he should have had. He saw the faces of his children flash before his eyes as death enveloped him. The last thing that went through his mind was, why?

In the early hours the morning after a postman by the name of Dean Richards was going on his bike from his home on Worfield Street in Battersea to his work at the post office in Kensington. He passed by the South Kensington tube station and then he could see the great building, The Natural History Museum, ahead of him. When Dean came closer he could see that something had been put on the right corner peg of the front fence surrounding the museum. His curiosity was awakened but he could not distinguish what it was until he came closer. It was the head of Badger that stared down on him with empty eye sockets. Dean Richards leaned over his bicycle and threw up, ruining his newly pressed trousers.

//H

Regressionsterapi

Under hösten 2007 tillbringade jag mycket tid hos en hypnosterapeut för att få hjälp med min panikångest. Vid ett av de sista tillfällena sa min terapeut att jag kunde prova på en session av regressionsterapi och att det kunde vara en läkande och informativ upplevelse. Jag tänkte att vad har jag att förlora. Terapeuten sa att jag skulle hamna i det av mina tidigare liv som skulle kunna hjälpa mig bäst.



Jag fick under hypnos föreställa mig att jag lämnade min kropp och att mitt sinne var fastlänkad med en silvertråd. Efter det skulle jag tänka mig att jag landade i en tidigare kropp. Terapeuten bad mig att titta ner på mina fötter och beskriva vad jag såg. Jag såg ett par damskor i siden broderade med pärlor och efter det skulle jag upptäcka mer hur jag såg ut. Vad jag såg var att jag var klädd i en vacker 1700-talsklänning och stod i ett vardagsrum dekorerat i bästa rokokostil.






Under sessionens gång upptäckte jag att jag var en adelsdam som levde i England i mitten av 1700-talet. Jag var lyckligt gift och hade tre barn, två flickor och en pojke. Vi bodde i en herrgård vid kusten kring Brighton och jag hade tydligen en passion för blommor och växter och hade världens gulligaste trädgårdsmästare. Terapeuten sa att om jag tittade in i ögonen på personerna jag hade omkring skulle jag kunna se vilka dessa personer är i mitt nuvarande liv. Min man är en annan medlem på det här bloggforumet. När jag berättar det tror jag att han smäller av.


Om den här upplevelsen var ett verkligt tidigare liv eller helt enkelt min egen fantasi har ingen betydelse. Jag fick uppleva ett liv fyllt av kärlek och det var helt fantastiskt.



//H

Män och accessoarer

I dagens samhälle är det kvinnor som har det största utbudet av accessoarer att smycka sig med, men det har blivit en förändring de senaste åren. Fler och fler smycken och andra attribut för män börjar dyka upp på marknaden. Acceptansen bland män att smycka sig har ökat och mycket tack vare att fotbollsstjärnor och hip-hop artister visar upp sitt "bling" i media.



Om vi går tillbaka cirka trehundra år i tiden så var reglerna helt andra, åtminstone om vi ser till överklassen. Då var både kvinnor och män lika smyckade. För män var det pudrade peruker, skor med höga klackar, ringar på alla fingrarna, spetsar och krås. Jag hade gärna gjort en resa tillbaka i tiden för att uppleva hur det skulle vara att vandra omkring i en av stearinljus upplyst slottssal och klädd efter 1700-talets alla regler.

Förutom de säkra korten som maschettknappar och slipsnålar är armbandsuret en accessoar som män kan leka med och som mer och mer får statusen som ett smycke. Vilken modell och vilket utförande en man väljer beror helt på tillfället när klockan ska användas. Varje män bör ha två armbandsur, ett för vardagstillfällen och ett för festligare tillställningar. Det för vardag kan vara mer robust medan det för fest bör vara mer elegant, stilrent och absolut inte för stor!!

Det danska företaget Dyberg & Kern tillverkar vackra smycken för män och även klockor som den mest trendmedvetne, metrosexuelle mannen inte skulle skämmas över att ta på sig.

Gå in på följande länk och se en klocka som passar som hand i handske till den enkelknäppta, svarta kostymen som jag förväntar mig finns i er gaderob;

http://www.shopdyrbergkern.com/products/detail/4_24_64_118

Det viktigaste som varje man eller kvinna ska inse innan de köper en accessoar eller ett klädesplagg är att tänka på att de känner sig bekväma i det de har på sig.

//H

Visdomsord

"Ibland måste man spela med i spelet, även om man inte gillar reglerna."

//Hjertén

Torsdag och Ärtsoppa

Här i Svedala är det tradition att vi äter ärtsoppa på torsdagar och på många restauranger erbjuder de rätten med pannkakor och sylt och vispgrädde till dessert. Min farmor lagade gärna ärtsoppa och hon som var en kvinna som var född 1918 (tror jag, hmm) avskydde allt vad halvfabrikat hette och använde det i så liten utsträckning som möjligt.



Ingredienser
0,5 kg gula ärter
1,5 liter vatten till kokning
250 g rimmat sidfläsk
1 gul lök
1 tsk timjan och mejram
1 lagerblad


Tillagning
Ställ ärtorna i blöt över natten. Häll av och lägg i en stor kastrull, tillsätt vatten och börja koka. Skiva lök och tillsätt den. Lägg i fläsk och kryddor. Koka i 1,5 timmar. Ta upp fläsk och skär i kuber och lägg tillbaks. Smaka av med kryddor och salt. Blir soppan för tjock tillsätter du lite mer vatten. Min farmor föredrog personligen att ärtsoppan var lite tjockare. Servera med senap om ni gillar det.



Den mest kända historien där ärstoppa är inblandad är när Erik XIV förgiftades med arsenik av sina bröder Johan och Karl. Enligt sägnen lades giftet i just ärtsoppan.

Erik XIV var psykiskt instabil och hade dödat medlemmar ur bland annat Sture-ätten. Han var även impopulär bland adelsmän eftersom han gift sig med Karin Månsdotter, en flicka av folket, istället för någon europeisk prinsessa som ansågs som kutymen. Hans bröder såg sin chans att spärra in Erik och hans familj, dels för att rädda riket och dels för att lägga makten i sina egna händer.

Karin Månsdotter kom till det svenska hovet som barnflicka åt Erik XIV:s frillobarn. Erik fick tre döttrar med en av sina frillor, Agda Persdotter, och den äldsta döptes till Virginia Eriksdotter. Hennes far försökte gifta bort henne med den ryske storfursten, Ivan Ivanovitch, men det hela gick i stöpet. Viriginia gifte sig istället med ståthållaren på Kronobergs slott, Håkan Knutsson Hand, och bröllopet stod på Kalmar slott.

Virginia Eriksdotter var en av anmödrarna till min farmor och därigenom självklart även till mig.

Kan det vara därför jag alltid har haft en stark aversion mot ärtsoppa?

//H

Leve den individuella stilen

Jag tog den här bilden för några veckor sedan. Jag fastnade för killens stil och jag gillar personer som vågar sticka ut istället för att smälta in i någon grå mainstream smet. Jag tycker han är cool. Tydligen så hjälpte hans mamma honom varje dag med frisyren. Gulligt värre.

//H

Dirt

The character Lucy Spiller (Courtney Cox) in the series Dirt got stabbed in the episode I watched yesterday. The perpetrator was an actress whose life had been destroyed by shameless articles in Lucy Spiller's magazine DirtNow. Lucy is a coldhearted creature with a razorsharp tounge and acid in her bloodstream, who only has some human consideration for her brother and her best friend Don. I love the bitch!

Holy fuck, I watch too much television!!!

//H

Konsumtion och självförverkligande

Idag har jag suttit på föreläsningar anordnade av Svensk Handel. Bland föreläsarna fanns representanter från vissa av Sveriges största företag. Föreläsningarna i sig var givande och lärorika och gav en ökad, nyanserad bild av de här organisationerna.

Dagen påbörjades med en filmad introduktion om handelns betydelse i historien. Vad jag reagerade på var en sak som speakern i filmen sa; "Det är när vi handlar som vi förverkligar oss själva."

Jag trodde min hjärna skulle få en härdsmälta. Självförverkling har inget med konsumtion att göra, åtminstone inte enligt mig. Att förverkliga sig själv är att gå efter sitt livs drömmar och mål och kan innefatta allt från attt måla en tavla till att bestiga Mount Everest. Visserligen måste jag köpa duk, färger och penslar för att få fram en tavla men det är inte konsumtionen i sig som förverkligar mig utan den kreativa skapandeprocess jag genomgår när motivet växer fram.

Konsumtion i sig kan aldrig vara självförverkligande men det vi gör med det vi har konsumerat kan möjligen vara det.

//H