Den namnlöse

Han satt längst bort i hörnet på Museum of Mankinds kafé slitandes i sitt lockiga hår precis som om det skulle få det att bli rakare. Det var gyllenblont och folk brukade alltid fråga om det var solen som hade blekt det. Nu var inte så fallet utan det var ett verk av skickliga frisörer. Om man inte är helt nöjd med vad naturen har givit en så varför inte ändra på det, var den unge ,mannens filosofi.
Det verkade som han väntade på någon för han tittade ideligen mot dörren och förväntan lyste i hans smaragdgröna ögon. Nervöst otålig tog han av sig sin kavaj och slängde den vårdslöst på en stol samtidigt som servitören kom med hans extra stora cappucino. Yngligen drack av den varma drycken medan han tittade ut över lokalen, studerande varje människas ansikte, nyfiken som ett litet barn i en leksaksaffär. Han hade alltdi fascinerats av sina medmänniskor och hade alltid halvt om halvt önskat att han kunde veta vad de tänkte, speciellt vad de tänkte om honom. Dåliga erfarenheter i det förflutna hade gjort honom osäker och den känslan skulle följa honom till hans grav.
Han slutade att beskåda folket i lokalen och började bläddra i sin tidning, The Face, istället. Tidningens liberala åsikter var helt i linje med den unge mannens och han ansåg själv att han hade väldigt få fördomar. Dagens hårda samhälle med folks ökande intolerans skrämde honom. De som kände honom brukade alltid säga att han var snäll och trevlig. Ett snett leende dök upp i hans ansikte när han tänkte för sig själv; Undrar vad de skulle tycka om de visste om mina största hemligheter? Om de visste om den ondska och det kalla mörker som finns inom mig. Plötsligt slog dörren upp och den han hade väntat på kom emot honom. Hans ansikte lös upp och kärleken sjöng en sång i hans hjärta. Mörkret försvann om än så bara för en stund.

Det här korta alstret skrev jag när jag var tjugotre år gammal. Tanken var att författa en längre berättelse men andra bokprojekt har kommit emellan. Det kanske är dags att spinna vidare på väven.

//H