Mamma Mia!!!!!

En timme och fyrtionio minuters solsken. Det är vad filmen Mamma Mia! erbjuder sin publik. Tiden flyger förbi och efteråt känns det som jag gått igenom en enorm känslostorm av glädje, sorg och kärlek.

Mina föräldrar hade många ABBA-skivor i sin samling när jag var barn. Efter vad jag har läst i Aftonbladets söndagsbilaga var de tydligen väldigt ohippa i början av 1970-talet eftersom de föll för vad som ansågs som kommersiell musik. Å andra sidan tror jag inte att hipphet har varit någon större prioritet i mina föräldrars liv. Jag älskade ABBA:s musik som barn och speciellt låten Mamma Mia. Musiken var glädjefylld, trallvänlig och helt enkelt rolig att lyssna på. ABBA:s musik har alltid betytt mycket för mig eftersom den gör mig glad. När jag bodde i London i början av 1990-talet blev ABBA enormt stora igen genom skivsläppen ABBA Gold och ABBA More Gold. Engelsmännen har alltid varit tokiga i ABBA och vad kan man säga annat än att de har bra smak.

Jag har aldrig sett musikalen men det får jag försöka få avklarat en dag. Filmen ville jag absolut se . Det är en lättsam historia med stora portioner komik som leder till glada skratt. Sången var överlag bra och jag satt där i biostolen smått förvånad över Meryl Streeps sångröst. Pierce Brosnan, Colin Firth och Stellan Skarsgård bländade mig inte precis med någon överdriven skönsång men det kan jag förlåta dem. Musiken känner vi alla igen och den erbjuder samma trygghet som att träffa en gammal vän.

Musikalen Mamma Mia har dragit in tolv miljarder så här långt och biljetterna säljer som smör fortfarande. Björn och Benny kan med största säkerhet stoppa mer sköna slantar i sina fickor tack vare filmen och jag unnar dem varje krona.

So I say thank you for the music, for giving it to me ...

//H