Sommar med Ernst - Mysigt och Enerverande

I dag var det premiär på Sommar med Ernst. Nu är han på TV4 och konkurrerar på samma tid som Sommartorpet, programmet som gjorde honom till Ernst Kirchsteiger med hela folket. Efter hans halvtrista auktionsprogram, Första, Andra, Tredje, har nu TV4 paketerat in honom i det som vi känner honom bäst, en ny version av Sommartorpet. Visserligen är hans nya program en timme långt och han är på olika platser varje gång, men det är ändå samma skit fast i en annan påse.

Jag tror aldrig jag har sett så mycket av en mediapersons nakna fötter som jag har sett Ernsts. Han är en mjuk och mysig man som har samma livsglädje som en femåring. Jag tror att världen vore en bättre plats om fler personer var som Ernst Kirchsteiger och ändå är han så hurtfrisk ibland att jag får lust att hoppa jämfota på honom.

TV4 använder sitt vanliga koncept av snabba inslag i ett högt tempo. Blinkade du så missade du det. Jag vet inte varför de tror att det är bra men jag vill leta upp producenten och skjuta honom/henne i knäskålarna. Nog undrar säkert vänner av ordning om jag inte är medveten om ett litet knep. Jodå, jag vet, byt kanal.

Och kan ni tänka er att jag gjorde precis det. Jag fick se ett fantastiskt inslag om Venedig i SVT:s Packat och Klart. Jag blev inspirerad och skulle till och med vilja se på en opera i ett Venediskt palazzo, precis som i inslaget. Jag lägger ansvaret i händerna på dig, T. R. Fixa det här nu.

//H

Sex and the City - film eller konsumtionspropaganda?

Relationer, varumärkesplacering, glädje, konsumtionshysteri och sex.

Alla de ovan nämnda fenomenen kan appliceras till filmen Sex and the City som jag såg med min vän Annika igår. Både jag och hon har religiöst sett varje avsnitt och tack vare att TV3 repriserar serien om och om igen har jag sett vissa avsnitt ett ordentligt antal gånger. Sex and the City var ett helt nytt koncept som tv-serie där kvinnor var starka singlar som tog för sig av livet. Mycket sexsnack har vi upplevt och, tack vare att det är kabelkanalen HBO som producerat serien, även många explicita sexscener. Hakan har hängt nere vid knävecken både en och två gånger, men det är bara kul att någon kan lyckas få fram den reaktionen hos en cynisk, gammal man.

Johan Hilton som är en av Borås Tidnings krönikörer skrev idag om hans åsikter kring filmen och den äcklar honom. Han säger; ".... jag har sällan fått sådan ångest som jag fick när jag var på premiären av filmversionen för en vecka sedan. Inte bara för att filmen i sig var outhärdligt trött, lång och seg." Johan Hilton är precis som jag är en fan av tv-serien men jag håller inte med om honom i hans åsikter om filmen. Åsikter finns det lika många som det finns individer och de skapas utifrån våra erfarenheter, vår bakgrund och vårt perspektiv på verkligheten. Personligen tyckte jag inte att filmen var varken trött eller seg. Filmen plockade upp tråden från tv-serien på ett bra sätt och förvaltar stämningen väl. Det kändes inte att filmen var över två timmar lång och jag tyckte att det flöt på bra. Jag tittade inte på klockan en enda gång. Det var ett trevligt återseende av karaktärerna Carrie, Samantha, Charlotte, Miranda och självklart New York och jag hade en feelgood känsla när jag lämnade biografen.

Manolo Blahnik, Dior, Gucci, Chanel, Christian Lacroix, Caroline Herrera, Versace, Donna Karan, Vera Wang, Louis Vuitton och Vivienne westwood.

Ja, det var en varumärkeskarusell utan dess like, men det var ingen nyhet vad det gäller Sex and the City. Det säger även Johan Hilton och han fortsätter: "Men här slog konsumtionspropagandan mot mig som en vägg, mindes inte att det faktiskt snarare var så att intrigen spann kring namedroppingen av dyra märken än tvärtom." Vidare nämner han att ungefär tjugofem procent av filmen består av uppvisning av varumärken och nämner en av huvudkaraktärernas shoppingturer: "De Gucci-märkta påsarna - vi snackar tjogvis - som frivola Samantha skyfflar in i bagageutrymmet på sin bil." Det är tydligt att vi utifrån olika perspektiv ser olika saker. Johan Hilton såg en frivol kvinna som slösade på lyxmärken. Jag såg en kvinna som var olycklig med sitt liv och som dövade det med shopping.

I dagens filmindustri är det näst intill omöjligt att genomföra en stor produktion utan ekonomisk uppbackning utifrån och mycket pengar rullar in genom produktplacering. Det finns personer som enbart jobbar som mellanhand mellan filmbolag och andra företag. De läser manus för att se var och hur de ska kunna plocka in företagens produkter in i filmerna. Själva produktplaceringen sköts många gånger väldigt klumpigt och vi som publik kan lätt räkna ut vad det handlar om. Eftersom de olika parterna verkar gilla det här upplägget är det inget vi kommer se försvinna inom den närmaste framtiden. Sex and the City är en älskad serie och väldigt hypad och företagen som länkar sina produkter till tv-serien och filmen villa att den hypen ska spegla över på deras eget varumärke. Manolo Blahnik kan skratta hela vägen till banken. Den reklam hans skor har fått genom tv-serien är ovärderlig och skulle han använt sig av annonser i tidningar och tv skulle det kostat honom miljarder för att nå samma resultat. De flesta vet idag vad Manolo Blahnik är och det är tack vare Sex and the City.

Johan Hilton är en kulturarbetare. Jag är en lärare med marknadsförings och design bakgrund som råkar gilla att skriva. Vi har olika bakgrund och olika perspektiv. Jag vet vad som ligger bakom hela processen vilket Johan Hilton säkert också gör. Det handlar om att stärka sitt varumärke och påverka folk till att konsumera företagets produkter och tjänster. Visst jag ser massvis med påsar med Gucci och Dior på, jag registrerar kallt att det är produktplacering och lämnar det bakom mig. Jag får ingen enorm lust att gå ut och konsumera Gucci. Jag har helt enkelt inte råd. Inte heller får jag lust att köpa en Motorola mobiltelefon för att Tom Cruise använder en i Mission Impossible II. Jag kan sålla bland den inforamtion jag pumpas full med och jag som alla andra har natruliga resriktioner för vad jag kan konsumera. Till skillnad från många förståsigpåare förväntar jag mig att ni kan tänka själva. Om vi inte gillar ett fenomen kan vi faktiskt förändra det. Vad tror ni skulle hända med produktplacering om vi lät bli att titta på film? Den skulle försvinna och de skulle helt enkelt hitta ett annat sätt att nå ut till oss och hur många av oss skulle egentligen vilja avstå från nöjet av film? Enkelt uttryckt, hur vi än vänder oss så har vi arslet bak.

Som jag redan sagt tidigare håller jag inte med Johan Hilton om att filmen Sex and the City är seg utan jag tyckte det var en två timmar och 25 minuters semester från min egen verklighet. Jag retade mig inte heller på produktplaceringen utan såg filmen ur ett annat persepktiv. Jag såg en film om fyra kvinnor vars vänskap ger dem stöd i livet genom glädje och sorg, genom relationskriser och den tuffa uppgiften av att hitta sin plats i tillvaron.

Det var 85 procent kvinnor i publiken och jag kunde inte låta bli att le när jag hörde den kollektiva, njutningsfulla sucken när de fick se Carries walk in closet på den stora, vita duken.

//H

Dickinsons Auktionsskola

På torsdagkvällar vid klockan åtta bjuder TV4+ in oss till ett besök med den engelske antikhandlaren David Dickinson. Han kommer från arbetarklassen men har arbetat upp en förmögenhet efter att ha arbetat med att köpa och sälja antikviteter och har 25 års erfarenhet under bältet.

Programidén är följande; Antikintresserade personer fick söka in till en ny sorts antikprogram men de visste inte att det var just David Dickinson som skulle hålla i det hela. Han valde sedan ut de han ansåg ha potential. De personerna kallades sedan till ett möte där de fick reda på att de skulle arbeta som ett lag och att de skulle köpa in antikviteter för 50 000 pund av David Dickinsons privata pengar. Under David Dickinsons vakande öga ska de skaffa in föremål som de ska ställa ut i en monter på en stor antikvitetsmässa och förhoppningsvis gå med vinst.

Avsnitten är en och en halv timme långa och vi som tittare får följa med i antikaffärer och på auktioner. Det är kul att se hur de väljer föremål och spänningen de känner när de ska bjuda in sagda föremål. En annan intressant sak är skillnaden i stil mellan engelska och svenska antikviteter. Det är överlag mer överdådigt och inte ett allmogeföremål så långt ögat når. Jag väntar med spänning hur det ska gå på den stora mässan och hoppas självklart att det går väldigt bra för dem.

Jag har sedan som barn varit intresserad av gamla föremål, speciellt då porslinsföremål. Jag ropade in mitt första objekt när jag var åtta år. På den tiden när det var loppmarknad i Vegby var det på slutet alltid en auktion på de lite finare föremålen. Jag såg en liten blåvitt porslinskanna som jag absolut skulle ha. Jag fick den för tio kronor. Jag tror inte det var så många som hade hjärta att bjuda emot en åttaåring. Nu står den i köket i min lägenhet, på hedersplatsen.

//H

Glass, glass, glass

Glass i stora lass. Jag kan alltid hitta en anledning till att äta glass. Är det varmt så svalkar det och regnar det är glassen perfekt att tröstäta. Den här Gudagåvan fungerar lika bra året om. När jag bodde i London tyckte mina vänner att jag var konstig som kunde bli sugen på glass mitt i vintern, men det är ju faktiskt hur enkelt som helst. Vi svenskar är ett av de folk som klämmer i oss mest glass per person och år. En förklaring till det är att de flesta av oss har tillgång till frys och kan förvara läckerheten.

Det finns så många sorter av glass men min favorit har alltid varit choklad. En krämig, lagom mjuk och svalkande sensation. Ben & Jerrys gör fantastiskt god glass och den som är bäst av dem alla är Chocolate Therapy. Det är verkligen en halvliter av terapi som kan mildra den värsta deppighet och få dina ögon att tindra av sockerchocken. Ett annat amerikanskt företag som även de är bra på att tillverka glass är Häagen-Daz och av deras sorter kan jag rekommendera Cookies & Cream. Den är svår att få tag på i Sverige förutom i små förpackningar men det är värt varenda uns.

Om ni reser till Gotland ska ni ta er till Visby och hamnen. Där finns en glassbar, Glassmagasinet, som har över HUNDRA olika glassorter. Första gången jag klev in där trodde jag att jag hade hamnat i himmelriket.

//H

Janice Dickinson

Jag missade första gången när Kanal 5 visade Janice Dickinson Modeling Agency men jag tar igen det nu när de repriserar serien på lördag och söndag förmiddag. Det är helt enkelt otroligt att se den här kvinnan som ter sig som en mänsklig orkan. Jag tror sällan att TV har visat en mer politisk inkorrekt person, men det är väl därför vi gillar henne. Janice Dickinson säger precis vad hon tycker om precis vem som helst, gärna utan någon större eftertanke verkar det som. Hon kan även fjäska när det passar henne och titulera personer världens bästa designer eller världens mest framgångsrika skivbolag.

Precis som titeln på serien avslöjar håller Janice Dickinson på att bygga upp en egen modellagentur baserad på sin kunskap från branschen, med enligt egen utsaga tusentals framsidor på modemagasin och att hon har skapat ordet "supermodel". Väldigt många killar och tjejer kom till hennes uttagningar och i vanlig ordning gapade Janice Dickinson för full hals vare sig det gällde komplimanger eller snudd på personliga förolämpningar. Ja, hon verkar verkligen veta vad hon vill. Sedan har serien kört på i samma anda där Janice drillar sina modeller med omsöm morot, ömsom piska. Hon har meningsskiljaktigheter med de flesta, allt från sina egna modellbokare till kunderna. Det verkar som de flesta tar det, för vad kan man annars förvänta sig av Janice Dickinson som är känd för sin vassa tunga och som dessutom har ett kamerateam i släptåg.

Janice Dickinson är som en speedad seriefigur som har fått en dos botox för mycket i det översläta ansiktet. Hon gör och säger precis vad som faller henne in och det är faktiskt underhållande.

Janice kan få adoptera mig vilken dag som helst.

//H

Yoga

För tre år sedan började jag yoga och det var ett av mitt livs bästa beslut. Det var efter mitt första besök i dimman som är fysisk och psykisk utbrändhet. Jag reviderade mitt liv totalt och kände att yoga var en väg för mig eftersom den ger balans till kropp och själ. Jag har provat poweryoga och hattayoga och båda formerna har sina förtjänster.

Poweryoga är som det låter en tuffare variant som lika gärna kan ses som ett slags gympapass. Man får stå länge i många möjliga och omöjliga positioner och visst bygger man upp en styrka och bättre balans, även om man inte tror det när man just försatt kroppen i en dubbelknut.

Hattayoga är inte lika svettigt utan en mycket lugnare med mer avslappning mellan övningarna. Den här formen av yoga tycker jag skänker mer lugn även om man här slår knut på sig själv då och då.

Vilken variant av yoga man än fastnar för är det bra sätt att sträcka ut stela muskler och få lite fart på blodgenomströmningen. Varje yogapass avslutas med avslappning där man går igenom alla kroppens delar och försöker rensa bort tankarna från hjärnan. Efteråt känner man sig härligt mjuk i kroppen och lugn i sinnet. Något som är väldigt värt i dagens samhälle där vi verkar gasa på högsta växeln större delen av tiden.

Yoga är ett bra komplement till annan träning, ökar din smidighet och motverkar stelhet i muskler och leder.

//H

Utveckling

Det är tydligt att vi inte bor i grottor längre och släpar hem en mammut till middag utan nu huserar vi i hightech-hem och slänger in en av Findus färdigrätter i mikrovågsugnen. Vi bor säkerligen bekvämare nu men är allt nödvändigtvis bättre?

Människan har alltid strävat efter att utvecklas. Ett större antal växtarter och djurarter har fått stryka på foten i processen, men allt är tillåtet vad det gäller utveckling eller? Handen på hjärtat, hur många av oss skulle vilja vara tillbaka i grottan? Ytterst få skulle jag tänka mig. Trots det behöver vi inte köra gasen i botten hela tiden vad det gäller konsumtionskarusellen utan lite reflektion över läget då och då kunde inte skada. Alla är säkert beredda på att skriva under på att det vore trevligt om den här planeten kunde hålla ut några generationer till. Det tråkiga i ekvationen är att vi människor är ganska själviska kreatur.

En lustig observation vad det gäller våra framsteg är våra kommunikationsvägar. Det är inte många brev som skickas mellan vänner och bekanta nuförtiden utan det är email och mess, mycket på grund av att nästan varenda kotte har en mobil, nästintill kirurgiskt fastsatt i handen. För tjugo år sedan om någon person gick på en av våra städers gator och pratade för sig själv trodde vi automatiskt att han eller hon inte hade alla hästarna hemma i stallet. Om vi idag ser en person prata för sig själv tror vi att de pratar i sin mobil. Visst har de flesta en mobil i dagens samhälle eller har vi helt enkelt blivit lite tokigare alla till mans?

All utveckling behöver inte nödvändigtvis vara bra utveckling.

//H

Trender

Som jag sagt tidigare läser jag modeblaskor då och då och oundvikligen har jag åsikter. En av sommarens trender som visas sida upp och sida ner är kavaj, med tillhörande shorts att bäras med finskor eller lite grövre kängor. Jag vet inte om alla trendanalytiker och designers drabbades av kollektiv syrebrist när behovet uppkom att försöka spotta ur sig nåt nytt på marknaden. Har kombinationen av kavaj, ett par shorts som ser ut som ett par avklippta kostymbyxor och en revy av håriga ben mellan shorts och skor någonsin sett snyggt ut? Det här är en stil som inte bör prövas av någon annan än en trendtokig tjugoåring som vill se ut precis som modellerna i tidningarna. Är du över tjugofem är det snudd på fängelsestraff om du dyker upp i ovan nämnda mundering.

Alla trender och modestilar som har kastats på oss behöver inte accepteras eller anammas. Enorma axelvaddar och benvärmare är saker vi kunde ha levt utan och de bör aldrig igen tas ut i ljuset från modehistoriens enorma klädkammare. Bara för att en stil syns i modetidningar blir den inte automatiskt snygg och inte heller komma i kontakt med en mänsklig kropp.

En annan stil som presenteras som rätt och riktig nu är korta kavajer, gärna med ärmarna uppkavlade precis som på slutet av åttiotalet och med väldigt korta byxor. Korta kavajer på personer som inte har värsta tränade bakdelen är ingen hit. En kort kavaj kan få de flesta rumpor att se ut som ett slagskepp ute på krigsövning. Nörden har varit en inspirationskälla för designers, därav de korta byxorna. Att få en full upplevelse av andras skor och strumpor behöver inte nödvändigtvis vara en estetisk upplevelse av det skönare slaget, snarare tvärtom. Kort byxor har aldrig och kommer aldrig att vara snyggt oavsett hur många världsberömda designers som skickar den stilen fram och tillbaka på närmaste catwalk. Om du är över tjugofem och för ett ögonblick funderar på den här stilen. Glöm det!

Alla trender och moden är inte snygga och bör inte hamna i våra gaderober. Vi behöver inte tugga, svälja och se glada ut. Vi bör också klä oss efter vår ålder. Många av de nya stilarna passar bäst på trendhungriga ungdomar som inte sett stilen tidigare, inte på oss andra. Till sist, om ni inte har tänkt att ge er ut i skogen för att jaga rådjur eller har tänkt att gå med i franska främlingslegionen är kamoflagekläder inte att satsa på. Jag bryr mig inte om vilken ålder eller kön ni har. Finns det i er garderob? Bränn skiten!

//H

Jordgubbar och midsommar

Midsommar närmar sig med stormsteg. Det har aldrig varit en av mina favorithelger och jag bryr mig inte så mycket om den men en av dess traditioner älskar jag - jordgubbar.

Jag sitter nu här och smakar på en 10-årig Laphroaig och är lite mosig i huvudet, men gott är det. Nu åter till de röda läckerheterna.

Vissa vill ha vispgrädde till, andra vaniljglass. Jag tycker bäst om att äta dem precis som de är. Röda, sötsyrliga bär som om något smakar sommar. Jag vet inte hur många liter jag har klämt i mig så här långt men jag köper jordgubbar varje dag. En läckerhet jag brukar göra till midsommar som även kräver jordgubbar är följande skapelse.

Ta två marängbottnar. Lägg den första på ett fat. Skiva bananer och täck hela marängplattan. Hacka två dajmbitar och strö över bananerna. Lägg därefter på vispad grädde och sedan det andra maränglagret. Mer vispgrädde på toppen och täck sedan hela tårtan med jordgubbar. Avsluta med att hälla över chokladsås eller strö över hackad, mörk choklad.

Det är en sockerchock av högsta klass, men en trevlig avslutning efter salt sill och nubbe.

//H

Hunddofter

I dag mötte jag en liten, pigg hund. En blandning mellan en Bichon Frisson (om det nu är så det stavas) och en Yorkshireterrier. Söt som socker och den ville så gärna hälsa. Det är inte så konstigt. Eftersom jag har många hundar omkring mig så är jag spännande. Jag luktar ju som en hel jävla kennel.

//H

Matlagning på TV

Det kryllar av dem. Matlagningsprogrammen. De leds av kockar och andra diverse kändisar med ett matintresse. Jag tittar gärna eftersom jag är glad i att laga mat och även glad i att äta. En sak som slagit mig är att programmen sänds ofta vid klockan åtta eller nio. Det är visserligen prime time men det känns lite opsykologiskt att sända ett matlagningsprogram så sent eftersom åtminstone jag blir hungrig när jag ser dem stå där och röra i grytorna.

Några av mina favoriter i rutan är Nigella Lawson, Jamie Oliver och Per Morberg. Nigella är en överklasskärring som inte slaviskt följer recept utan gör lite som hon själv tycker. Love it! Hon har även gett upphov till ett nytt ord, matporr, på grund av att hon så tydligt njuter när hon avsmakar sina rätter och slickar sig om fingrarna och dylikt. Jamie Oliver, engelsmannen som har en tunga som är två storlekar för stor för hans mun. Även han är okonventionell när det gäller hans matlagning. Här hackas inte chokladen, den krossas i sin förpackning genom att slå den mot skärbrädan. Give me more! Till sist, Per Morberg, som verkar vara mer vild än tam. Han far runt i sitt kök som en virvelvind och gör grimaser och delar ut vissa av sina sanningar medan han trancherar något av bara farten. It doesn't get any better!

Jag gillar dem för att de är okonventionella och för att de inte tar sig själva på alltför stort allvar. Det finns personer som mår dåligt av att se kockar röra runt i maten med sina bara händer. Det gör Nigella, Jamie och Per och därför gillar jag dem ändå mer. Jag undrar hur de här personerna lagar mat. Nån av dem får helt enkelt bjuda in mig och visa, men det blir tio piskrapp varje gång de rör maten med händerna.

Tina Nordström, allas vår Mat-Tina, spelar inte riktigt i samma liga men likheten finns genom att även hon har självdistans. Vem kan låta bli att älska den här skånska solstrålen? Jag bänkar mig varje gång hon ska visa sig i rutan.

Det fanns en kvinnlig duo i England som hade ett matlagningsprogram för ganska många år sedan, Two Fat Ladies. Här var det riktigt smör som skulle användas och det snålades inte med grädden. De var helt enkelt störtsköna! Jag får gå in på amazon.co.uk och köpa deras DVD.

Allt det här pratet om mat har gjort mig hungrig. Mot kylskåpet!!

Konsumentmakt och ytlighetens företrädare

Jag ska ondgöra mig över publikationer som Café och King och hänsynslöst offra dem på ytlihetens altare.

När jag var designstudent i London slukade jag och mina studiekamrater modemagasin i drös och parti. Det var luften vi andades. jag köper fortfarande King eller nåt liknande, gärna när vårens eller höstens trender ska presenteras eller snarare dikteras. Det är kul att hålla sig a jour och mitt största intresse är att läsa om nya stjärnskott på designhimlen.

Jag sitter med det senaste numret av King i handen med George Clooney på framsidan. 162 glansiga sidor med reklam, artiklar, modebilder och tips om produkter som vi tydligen ska bli lyckligare av. Vad sägs om ett par mockaboots från Hugo Boss för 3 699 kr? Eller varför inte en väska från Louis Vuitton för 8 000 kr? Jodå, jag ska bara låta bli att betala min hyra och äta den här månaden. Och som grädde på moset, en klocka från Patek Philippe för den nätta summan av 4 300 000 kr och en nyckelring från Hermés för 3 300 kr. Vän av ordning undrar hur många procent av deras läsarkrets som verkligen har råd med dessa enligt tidningen avundsvärda objekt? Hur många som jobbar på publikationen har råd? Inte många skulle jag tro. Journalister är inte kända för att tjäna några astronomiska summor.

Behövs då tidningen? Behövs de här produkterna? Tydligen, eftersom de finns kvar på marknaden. Jag köpte ju det sista exemplaret av King på ICA och gjorde mitt bidrag till deras fortsatta publicering.

En av blänkarna på senaste numret av King är "Svenskt herrmodes 100 största makthavare" eller vi skulle faktiskt kunna döpa om den till "Klubben för inbördes beundran". På plats 38 finner jag Robert Berggren, designer för POUR, ett märke med Gällstadanknytning och på första plats Lena Patriksson Keller, en kvinna som rör runt i grytorna på Whyred och Patriksson Communication. På en hedrande hundradeplats hittar jag grundaren till WESC, Greger Hagelin. Jag vill ändra om i ordningen och peta ner Lena Patriksson Keller från första platsen. Den som har den största och yttersta makten har tydligen gått tidningen förbi, nämligen konsumenten. Vi som konsumenter har makten. Om vi inte gillar det de producerar köper vi det helt enkelt inte. Då kan de här företagen lika gärna lägga ner, gå hem och dra täcket över huvudena. Det är något jag vill implantera i era ryggrader, makten finns hos oss och det är på tiden att företag allt oftare får känna på vem det egentligen som bestämmer. Utan konsumenter finns det ingen organisation som kan överleva.

Nu finns det även billigare produkter presenterade i tidningen King och vi kan inte komma ifrån att deras uppdrag är att kännas lyxiga och åtråvärda. Vad jag irriterar mig på är den lätta översittarattityden som säger köp det hör, res dit, ät det här annars är du inte"rätt". Vi som inte gör det eller inte har råd med det eller de som helt enkelt inte bryr sig är "ute", åtminstone enligt Kings kriterier. Det finns tydligen personer som religiöst följer tidningens riktlinjer och det tycker jag är sorgligt. Personlig stil är något att eftersträva tycker jag men det uppnår man inte genom att följa andras direktiv. Inte heller får man stil automatiskt för att kläder är dyra. Ni kan vara klädda i skapelser från H&M och Dressman och ändå ha mer stil i ert lillfinger än vad en person som är klädd från topp till tå i Gucci är. Det är helt enkelt så att man kan inte köpa stil för pengarna.

Hans-Anders Karlsson säger i en artikel i tidningen FöretagareEmellan att företag: "måste erbjuda ett mervärde till era kunder, något utöver själva produkten. Varumärket är mervärdet och det ska hela företaget känna till och ständigt försöka förmedla." Jag tror att de flesta företag förstår det här och arbetar efter det men att de bör nog ha mer i åtanke oss konsumenter. En annan tanke som slår mig är vad för mervärde erbjuder tidningen King oss läsare förutom själva produkten? En glansig yta?

Jag förstår lockelsen av deras glansiga yta och de produkter de presenterar. Jag har tillbett dem men jag har alltid kunnat tänka själv.

//H

Baronessan

I går såg jag programmet Baronessan på SVT1. Jag hade sett trailern och blev nyfiken. Det var en trivsam halvtimme med en 30-årig adelsdam, gift med Ian Flemings son och boende på Valdemars Slott. Här har vi då en kvinna som fötts med guldsked i mun och hon gav ett positivt och sympatiskt intryck. Hon verkade inte alls förstörd av pengarna utan förstod att hon hade haft turen att födas in i en priviligierad familj och njöt av det. Intrycket jag fick var att hon var verkligen en livsnjutare och sådana gillar jag skarpt.

Hon är ett bevis för min tes att personer med gamla anor och gamla pengar är oftast trevligare än personer som är nyrika. Min tes är inte huggen i sten och det finns alltid undantag till regeln men utav de personer jag stött på under mitt liv så här långt så har nyrika varit minst sagt odrägliga medan de med gamla pengar har varit mer humana. Jag tror det beror på att de med gamla pengar inte har behovet av att skylta med sin rikedom utan det är något som är naturligt för deras vardag. Nyrika verkar ha ett bekräftelsebehov av att visa upp sina tillgångar med flashiga bilar och mycket blingbling. Jag tycker absoult att man ska ha rättigheten att vara stolt över sina tillgångar och visa att man har stora, ekonomiska fördelar, men man behöver inte bli oförskämd i processen och se ner på andra människor.

Hur vi än är skapta och hur mycket eller lite pengar det än finns på våra bankkonton står vi i livet inför en enda garanti; att vi förr eller senare ligger där med näsan i vädret. Hellre senare än förr åtminstone.

//H