En av mina vänner som jobbar på Torpa Stenhus är sjuk och hon undrade om inte jag kunde hoppa in i hennes ställe i söndags. Vad gör man inte för sina vänner? Det var en trevlig upplevelse, mycket tack vare att jag fick jobba med min gamla arbetskompis Anita. Efter två minuter var det som jag aldrig hade varit därifrån. Historierna sitter som fastspikade i skallen. Det är bara att sätta på autopiloten och låta käften gå. Att stå och prata framför en grupp kan vara fantastiskt kul även om många av er därute som avskyr att ställa er upp inför andra människor har svårt att förstå det här. Jag som guide eller föreläsare måste anpassa mig efter min grupp och det blir lite som att spela på ett instrument. Får jag fram de reaktioner jag vill ha när jag trycker på min publiks knappar? Jag lyckas självklart inte alltid men när jag gör det är det en fantastsik känsla. Manipulatören i mig njuter.
De senaste åren har de som arbetar på Torpa Stenhus börjat använda kläder av medeltida snitt när de springer omkring i borgen och igår även jag. Det blir en roligare upplevelse för besökarna om guiderna är tidsenligt klädda (hoppas jag i alla fall) och det är ju en ursäkt för oss att spöka ut oss ordentligt, men hade jag kunnat få tag på den som uppfann puffbyxorna hade jag gett honom en riktig käftsmäll.
Det är ett helt äventyr att gå på toaletten i sådan mundering. Tro mig.
//H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar