Äldre och respekt

I dag var jag med om en händelse, en sådan händelse som gör att jag förlorar hoppet om mänskligheten. Jag hade precis parkerat på Yxhammarsgatan strax ovanför polishuset i Borås. Jag var på väg ner mot centrum för att käka lunch med en kompis. Jag var några steg från Kungsgatan när jag såg att ljuset slog om från grönt till rött vid övergångstället.

En gammal kvinna i, vad jag skulle tippa på, åttioårsåldern hade kommit halvvägs över Kungsgatan och tagit några steg ut från mittenrefugen när ljuset blev rött. Hon var lätt böjd över sin rullator och var så tunn att man skulle kunna tro att en stark vindpust hade kunnat blåsa i väg med henne.

Trafikanterna hade inget som helst tålamod för den gamla kvinnan, och en förare körde ut framför henne svärandes. Av ren fasa såg jag hur hon frös till mitt på vägen och jag försökte få henne till andra sidan. Jag sa till henne att det verkar som en del inte orkar vänta och hon höll med på ett resignerat sätt. Resignerad över en värld som har alldeles för bråttom för att ta hänsyn till en äldre person som bara ville ta sig över vägen.

Det verkar inte bättre än att det finns en hel del som saknar inlevelseförmåga. Hur hade dessa trafikanter reagerat om det var deras gamla mamma eller gamla mormor som blivit behandlat på detta sätt. Allting ter sig så annorlunda när skon är på andra foten.

Det finns bara en sak man kan säga till dessa människor. Skäms!!

Ett gott skratt förlänger livet!

Visst är det så att ett gott skratt förlänger livet. Det är en otrolig känsla som sprider sig i kroppen när man har skrattat. Det finns ingen annan möjlighet än att det skulle vara bra för hälsan. För en stund sedan hittade jag ett papper som en kollega lämnat på mitt skrivbord. Det handlade om dessa missförstånd som kan uppstå när man översätter ord från svenska till engelska eller helt enkelt kokar ihop en engelsk version av ett svenskt ord. Jag och en kollega har vridit oss av skratt och tårarna har praktiskt taget sprutat fram. Jag tänkte att jag skulle delge er två exempel från detta fantastiska papper.

Svensk på besök i Amerikat är imponerad av bilen han åker i: It must be nice to have a fart-controller in the car.

Två herrar från gamla goda Götabanken talade om förnyade internationella kontakter strax efter namnbytet till GOTA BANK med orden: Dear friends, we are the same guys as before although we have lost our pricks.

Om vi nu hittar sådana här saker eller annat som är roligt måste vi dela med oss. Skratt är något vi inte kan få för mycket av. Eller hur?

//H

Awakening

Awakening, a sharp intake of air as the angels sang and my soul froze in time
Everything stood still
Everything was silent except the beating of my heart

Racing towards the one I had been yearning for
Beckoning for the other half of my entire being
My flesh burning
My soul crying out
You, you are the one

The missing piece of the puzzle
The air in my lungs
The song in my heart
The magic of my soul

I stood baffled in front of this mystery
Not knowing why I felt like I did
This is a question I need no answer to

The bird needs no explanation to why it flies
I need no evidence to why I have chosen you
This is a riddle I can live with
As the reward is the touch of your fingers
Your breath against my skin
Your hand in mine

Destiny has been written in the dawn of creation
I will be with you until the end of time, and beyond

Julklappsbestyr!

Ja, nu är det inte långt kvar tills jultomten ska banka på dörren och fråga om det finns några snälla barn. Därför måste vi nu ut och se till att det finns några julklappar för honom att dela ut. Fast inte jag. Jag är redan klar och kan lugnt luta mig tillbaka medan alla andra kutar omkring i någon slags halvpanik.

Vissa verkar gilla det tillståndet och jag vet personer som har som tradition att julklapparna ska köpas dagen innan julafton. Jag trodde alltid att det var ganska lugnt i städer dan före dopparedan men det fick jag revidera när jag arbetade i en butik i Borås. Det var ett totalt kaos och det verkade som inte en kotte var klar med sina inköp. Den illusionen sprack på ett plågsamt sätt, kan jag säga.

I år blir det förmodligen inga köprekord till handlares och politikers stora fasa, men det borde ju vem som helst förstå, åtminstone de vars iq-nivå överstiger en babians, att det inte går att hela tiden handla mer och mer. Fast å andra sidan ska vi konsumera oss ur krsien och få fart på maskineriet igen. Våra folkvalda med Reinfeldt i spetsen har uttalat sig att vi bör köpa svenskt när när vi nu handlar till jul, annars tänker vi inte på den svenska jobben.

Sagt av samma regering som sålde Vin & Sprit till franska Pernod. Hmmm ....

Brott och Straff

I dag läste jag en artikel i Borås Tidning som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen. Det gällde en kvinna i tjugoårsåldern och en man i trettioårsåldern som dömts för misshandel. Nu var ju inte det här chockerande i sig utan vad de hade gjort. En 44-årig man från Laholmstrakten var offret och hade förts bort från sin bostad till en jaktstuga. Följande stod i artikeln;

"Där hade han misshandlats svårt, fått tår avskurna och spikar genom knä- och armbågsleder. Han fick även ena örat avskuret och tvingades äta upp det."

När jag läser något sådant förlorar jag hoppet om mänskligheten och som grädde på moset tog det här paret tydligen pauser i sin tortyr för att krama varandra. Är det nån som kan ringa psyket? Jag tror vi har ett akut behov av en madrasserad cell.

Förutom det här paret fanns det även andra i jaktstugan som fått lindrigare straff för delaktighet. Vad får då det här paret för straff? Kvinnan som tydligen var den pådrivande parten får åtta år och mannen får sex år i fängelse. Vad som har föranlett det här scenariot är okänt för oss men visst börjar man undra. Sen jag kan personligen tycka att straffen är låga med tanke på en grova misshandel som utförts. Vad som hänt mellan dessa olika parter tidigare ger ändå inte "carte blanche" till att bete sig hur som helst.

Den misshandlade mannen kommer att få ett skadestånd utbetalat på 190 000 riksdaler. Det var inte mycket till plåster på såren efter att ha fått spikar i knäskålarna och varit tvungen att käka upp sitt eget öra. Helt klart dyker det upp en och annan fundering kring det svenska rättsystemet.

Om den misshandlade mannen ruvar på hämnd är det ingen som vet förutom han.

Om jag hade varit offret, fått det här fattiga skadeståndet och sett mina bannemän få vad jag anser låga straff, vad hade jag gjort? Dödat dem?

Nej, det hade varit alldeles för enkelt. Jag hade sett till att de hade varit tvungna att spendera resten av sina liv önskandes att de aldrig hade blivit födda.

Moa

I dag förlorade jag en kär vän. Aldrig igen kommer jag att få köra fingrarna genom din mjuka päls, ge dig din favoritrumpmassage, få en puss på kinden, inte sparka en boll till dig, inte höra ditt skorrande som du gjorde när du ville ha uppmärksamhet, inte få känna din värme jämte mig i sängen.

Nu hoppas jag att du springer för full hals på en somrig äng på en bättre plats än den här.

Älskade vän, vila i frid.

//H

I'm in lööööve!!

Jag har träffat tre sådana här supersöta varelser i dag. Mitt hjärta smälte direkt. Tänk om man nu kunde hitta en karl som viftar lika fint på svansen. ;)

//H

Mörker

Det börjar bli mörkare. Den ljusa delen av dagen naggas av lite både på morgonen och på kvällen. Mörkret kommer sakta smygande över oss och innan vi vet ordet av det så har vi vintertid. Redan nu när jag vaknar på morgon och det är halvskumt ute känner jag mig så trött. Sängen bara kallar mig tillbaka och kudden lockar förföriskt att visst borde jag lägga ner huvudet igen.

Nu när jag tittar ut är det kolmörkt, det lyser i alla husen och jag känner hur ögonlocken känns tyngre och tyngre. Den inre, kroppsliga klockan säger att det är dags att gå och knyta sig. "Det är mörkt ute. Vad sjutton gör du där under lampskenet och framför datorskärmen?" Ja, nog borde vi lyssna mer på vad våra kroppar säger till oss när den mörka årstiden kommer krypande.

Det kanske inte vore så dumt att gå i ide.

//H

TV-premiärer

Höstmörkret rullar in över oss och nu basunerar alla kanaler ut säsongspremiärer av både nya och gamla serier. Nu kan vi bänka oss framför dumburken med gott samvete när temperaturen sjunker mer och mer och solen skiner med sin frånvaro.

Inte för jag vet hur jag ska hinna med att se allt det här men det finns en del som lockar. Till exempel den nya serien på Kanal 5, Fringe. Samma kanal bjuder även på Desperate Housewives och en realitysåpa om livet på en färja.

På onsdag på TV4 kör de i gång nästa säsong av Bonde söker Fru. Det kan ju bli spännande att se om gaybonden kommer med i gänget och kanske få se lite dramaqueens och två killar slaska tratt på bästa sändningstid. Om nu den grabben hade varit smart så hade han kunnat få göra det med mig. Min TV-debut får ske i ett annat forum. Kanske tur det.

På TV3 avbyts Tyra Banks Top Model av ett annat modellprogram som heter Make me a Supermodel. Det är ett program där både killar och tjejer tävlar mot varandra. En av killarna är gay och det uppstår visst en slags intressant koppling med en manlig kollega som är straight. Jag kommar att sitta som nitad vid TV-skärmen.

Det här kan bli en spännande TV-höst. Hehehehe ....

//H

Höstlöv

Det känns i luften. Naturen håller på att förbereda sig för dvala. Det luktar höst och löven börjar skimra i andra färger än grönt. Gult, rött och brinnande orangt. När processen väl har startat går det snabbt. De singlar genom luften och bildar ett småknastrigt täcke på gräs och asfalt. Luften har blivit fuktigare och nordanvinden nyper en i kinden. Det finns löften om hopkurade dagar i soffan med doften av nybakad äpplekaka som sprider sig i hemmet.

//H

Höstpromenad

Åååh, så trött man kan bli efter en promenad.

I dag har det varit en ljuvlig höstdag perfekt lämpad för en promenad. Jag drog i väg mina "plastisar"på en av mina favoritrundor och Bollo fick även han följa med. Han drar som bara den. Han drar så att min arm befinner sig i en annan tidszon från resten av min kropp. Vi gick till en badplats som jag besökte ofta som barn. Vilken nostalgitripp. Jag tänker inte berätta var badplatsen är. Kan vara skönt att få behålla något för sig själv. Jag hoppas på fler fina höstdagar för jag behöver verkligen ut och sträcka på benen.

//H

Paulina Porizkova

I kväll såg jag ett välbekant ansikte, Paulina Porizkova. Hon är den nya domaren i America's Next Top Model säsong tio. På åttiotalet och början av nittiotalet var hon en av de största och mest välbetalda modellerna i världen. 43 år i år men WOW vilken skönhet. Ringadingding!!!

Paulina har en koppling till Sverige. Hennes föräldrar flydde från Tjeckoslovakien och kom till Sverige på 1970-talet. Paulina lämnades kvar hos sin mormor i tron att skulle kunna komma efter. Regeringen släppte inte Paulina och fallet blev väldigt uppmärksammat i svensk press. Efter allt mediauppbåd och påtryckningar från Olof Palme släpptes Paulina till Sverige. Jag tycker det är tragiskt att Paulina har dåliga erfarenheter av Sverige för att hon mobbades av jämnåriga barn. Jag tror att de mobbarna är nog ganska förkrossade i dag när hon är välkänd och anses som en av de vackraste kvinnorna i världen. Jag tror också att Paulina skrattar hela vägen till banken.

På slutet av åttiotalet tyckte jag att det var supercoolt att tre av de största kosmetikaföretagen i världen använde kvinnor med svensk anknytning som sina ansikten och förespråkare. Vendela Kirsebom för Elisabeth Arden, Isabella Rosselini för Lancome och Paulina Porizkova för Esté Lauder.

Det kommer att bli en njutning att se tionde säsongen av Next Top Model och allt tack vare Paulina Porizkova.

//H

Kalenderflickorna

Fantastisk film på TV4+ i kväll. Kalenderflickorna. Jag har sett den flera gånger innan och den är ytterligare ett exempel på att engelsmännen kan göra kvalitetsfilm. Det är en feel good film av högsta rang trots den underliggande historien av cancer och död.

Ett antal damer i en liten engelsk by bestämmer sig för att posera nakna för en kalender som ska säljas för att samla in pengar till en ny soffa till det lokala sjukhuset. Det låter som en underligt hopkokad historia som en manusförfattare från Hollywood kastat ur sig efter för många joints. Men nu råkar det vara så att filmen Kalenderflickorna är baserad på en verklig historia. Det gör hela filmen ännu bättre även om det är självklart att historien är något friserad för att passa en biopublik.

I det yttersta är det en film om människor som delar varandras vardag med glädjeämnen och vedermödor, en film om vänskap när den är som bäst.

//H

Abyss

Let me drown you in the dark abyss, which is my soul. Let me taste you, devour you, body and mind.

Admit it. You find me tantalising. You are allured by my offerings of fire and ice. Come to me like a moth to a flame and I will burn you.

Welcome to my lair. Let's mingle blood, sweat and flesh. I will lick you, taste you and make you mine. Let me take you on a thrilling ride that will make an everlasting mark on your soul.

//H

The Sea

Everchanging lifebringer and yet an horrendus force of annihalation if treated unwisely. We, who eons ago left the oceans have lost the ability to live in the source of our very existence. But still it is beckoning us and we lovingly reside by the sea, perhaps longing to go back from whence we came.

The wind creates ripples on the water, waves that come crashing down on the rocks with a thundering roar. Ripping at the sand, sending scents of salt into the air. Dragging outwards to come again, plunging forward with an unstoppable force. Shaping nature, smoothening the rocks that are kissed by the water over and over.

To glide into the sea and welcome it's cool, loving embrace. Let the force, the tide take me where ever it wants. The smoothnes of the water, the feel of security in the arms of mother nature. The waves that bring me back to the shore like a newborn. Sitting on the sunkissed cliff, looking out over the water, waiting for the next return to the source.

//H

Adventure

Last sunday the adventure ended. Pride was over for this time. A gaggle of gay men, their hangaround faghags and perhaps one or two dykes were partying on the boat, Patricia, like there was no tomorrow. The beer taps were working overtime and the bartenders were glistening with sweat as the champagne corks were popping into the air.

The bitchier of the queens elbowed their way to the bar, claiming a right to be superior and measuring the crowd around them and naturally found most of the surrounding people lacking. I would gladly throw them to the wolves and therefore they find me intriguing since they can in a way sense my disdain. These meglomaniacs are not for me. I leave them behind with their petty concerns of a glistening exterior and the lacking of compassionate souls.

The queen of all Swedish drag queens, Babsan, was swooning over the success of Europride and her role of hostess on Patricia that had been going on for seventeen consecutive years. She showed her panties, buffed up her pink wig and sang to us slightly off key. Now, we just have to teach the bitch proper English.

The dance floor was hot, hotter than a Finnish sauna and the sweat was running down my face and body like the Niagara Falls. The clothes were sticking to me like a bad rash but I was not one of them who opted for taking their shirts off. The gym results were displayed, the muscles flexed and a look of expected adoration were shining in their eyes.

I left the boat at around three in the morning, leaving the rest to party on for another two hours. The taxi took me home, a little bit tipsy, ego unscathed and with a smile on my lips.

//H

"Soff-fasen"

I lördags var jag på middag och där bläddrade jag igenom Aftonbadets fredagsbilaga, Klick, och läste Hannah Graafs krönika. Hon tog upp ett förhållandes olika faser ur kvinnans perspektiv. I början är de, enligt henne, väldigt noga med hur de ser ut och vad de säger. Efter det kommer fasen av bekvämlighet när de går omkring i mysbyxor. Till sist kommer vi till det som Graaf kallar för "soff-fasen" där de fiser och låter bli att raka benen. Hannah Graaf bad sina medsystrar att tänka på att hålla sig snygga så att de inte förlorar sina män till någon annan väldoftande kvinna.

Jag blev väldigt förvånad över att en kvinna i dagens samhälle propagerar för att det täcka könet ska upprätthålla någon slags Barbie-fasad. Visserligen tycker jag att man kan anstränga sig, både som kille och som tjej, i ett förhållande vad det gäller det yttre men man behöver inte gå till överdrift. Jag tror inte att det finns någon kille som lämnar sin tjej för att hon inte rakar benen så ofta. Då fanns det nog inte någon kärlek i det förhållandet till att börja med.

Om man inte kan fisa tillsammans med den man älskar, vem sjutton ska man då kunna fisa med?

Det finns gränser för hur långt utseendefixeringen ska få gå. Det är levande varelser vi vill ha relationer med, inte dockor. Ett vackert yttre i all ära. Vad betyder det om det inte finns ett vackert inre innanför skalet? Hannah Graaf kanske inte har förstått att utanför Stureplan så gör det inte så mycket med orakade ben och ett rap här och där.

Oavsett om det gäller män eller kvinnor, oavsett om vi bor i ett slott eller i ett litet torp i urskogen så har vi en sak gemensamt. Vi alla äter, dricker och skiter.

//H

Dålig publicitet

I dag läste jag för andra gången samma insändare. Tidigare i veckan publicerades den i Ulricehamns Tidning och i dag dök den upp i Borås Tidning. En person har semestrat i Sjuhäradsbygden med vänner från Värmland och har fått både positiva och negativa uppfattningar kring etablissemang i vår trakt.

De var väldigt positiva till den guidning de hade fått på Torpa Stenhus. Jag känner en stolthet över det eftersom det är en av mina gamla arbetsplatser och jag känner guiden i fråga.

Det negativa i insändaren gällde restaurangen i Ulricehamns Kallbadhus. Det turistande gänget hade tydligen blivit närmast utkastad från restaurangen. I Borås Tidning stod det att restaurangens ägare valt att inte kommentera insändaren.

I sådan här situation kan vi som inte upplevt händelsen inte göra en helt ärlig bedömning. Vi har insändarens version och ingenting från restaurangen. Om vi inte var ögonvittnen till händelsen kan vi inte riktigt veta vad som har hänt eller inte.

Nu, äntligen, kommer jag till kärnan av vad jag vill säga. Oberoende av vad som egentligen hänt har restaurangen i Ulricehamns Kallbadhus fått dålig publicitet. Ett dåligt renomme sprider sig som en löpeld och är väldigt svårt att reparera. Det kan i slutändan även knäcka en verksamhet. Om en organisation upplever dålig publicitet gäller det att snabbt göra skadekontroll och försöka vända den negativa trenden.

Jag blev förvånad när jag läste insändaren. Jag har visserligen bara varit på ovan nämnda restaurang en gång och då bara för att hinka i mig lite whisky, men jag och mina vänner tyckte att servicen var väldigt bra. Har mitt omdöme nu ändrats? Egentligen inte, men visst börjar jag fundera. Hur det än är, och oavsett hur diplomatiska och rättvisa vi försöker vara, så kvarstår faktumet att smuts fastnar.

//H

Sadness

Sadness. Sometimes I am hit by a melancholy sadness. A dark cloud that drifts in and immerses my soul. A state of mind that can make you feel cold even when standing in direct sun light. The warmth of that yellow disc, the blue sky and the chirper of birds can do nothing to lift the dark, heavy veil before my eyes.

The power other people have over our feelings, our thoughts and our very existence. The prick of the needle that stabs at your heart, leaving you feeling vulnerable, naked and raw. You bleed but do not die. There is only the smallest of agony, the lump in your throat and the tears that threaten to well out, rolling down your cheeks.

Solace of mind, solace of thought. To crawl into a soft, dark corner and adopt the fetal position. Ward off the worries, the nagging bites of selfdoubt. Yet again enclose the scars that no love in the world can heal. Dream, dream of the splendours of childhood. The blanket of security that used to envelop you.

Who will win the fight, the light or the darkness?

//H

Fotboll och Hamburgare

Jag tror inte att det är många som har missat kontroverserna kring Borås Arena. Kampen mellan UEFA och MAX är över. Allt utifrån den enkät som gjordes bland GT:s läsare där de röstade fram att MAX hamburgerestaurang inte skulle vika sig för UEFA och hålla öppet under den planerade U21-EM matchen. Resultatet är att UEFA letar efter en annan arena för matchen, eftersom de har en policy att de enda organisationer som får synas under UEFA:s matcher är deras sponsorer.

I dagens Borås Tidning ägnades två sidor åt insändare från tidningens läsare rörande ovan nämnda situation. Det var intressant att läsa de helt vitt skilda åsikterna kring MAX, UEFA och Borås Stad. Vissa tyckte att MAX var avskyvärda som vägrar att stänga och därigenom hindrar Borås från att vara värd för den här fotbollshändelsen. Andra hade den åsikten att MAX gjorde rätt som inte vek sig för, vad de ansåg som, UEFA:s strikta krav. Borås Stad får sig en och annan känga för att inte ha skött den här affären bättre och för att inte försökt undvika att den här affären fick spelas ut i media.

I ena lägret har vi fotbollsälskarna och i det andra personer som inte bryr sig om fotboll överhuvudtaget. Har en grupp fel och den andra rätt? Det är inte så enkelt som svart och vitt. Det handlar om perspektiv och vad de olika grupperna prioriterar som viktigt. Vad det hela handlar om är byråkrati och två relativt stora organisationer som inte kunde nå en framgångsrik lösning. Förloraren i det här mediala dramat är Borås Stad vad det gäller förlusten av att ha en större betydande fotbollsmatch och förlorade pengar för hotell och andra näringsidkare.

Som jag sagt tidigare, om en person skriver en insändare och luftar sina åsikter ska hela namnet stå under. Står en person för sina åsikter om han eller hon inte vågar tillkännage sig själv?

//H

Banvallen

I vår kommun har vi en fantastisk möjlighet att motionera och njuta av vår natur samtidigt. Om någon hade sagt till mig som barn att järnvägsspåret skulle tas upp, att banvallen skulle asfalteras och att folk skulle cykla, åka inlines och promenera där hade jag nog haft svårt att tro det.

Banvallen och de cykelpaket som turistbyrån erbjuder är en av de saker som lockar flest turister till Ulricehamn. Antingen har de med egna cyklar eller så kan de hyra via Resdax. De startar sitt äventyr med att besöka turistbyrån för att få sin information, en karta och lunch fixad av Torgstallet. Paket som erbjuds kan innehålla en rutt på någon av våra banvallar, övernattning på till exempel Attorp, som även ordnar kvällsmat, frukost och lunchen dagen efter. Det är ett kul och uppfriskande sätt för turister att uppleva vår bygd.

Jag cyklade på banvallen idag med min kompis, Anna, och som alltid njöt jag av den vackra naturen längs Åsunden. Vi mötte cyklister, inlinesåkare och två pensionärer, varav en gick med rullator. Det finns en trevlig men oskriven regel att alla som möts på banvallen hälsar på varandra. Nåja, nästan alla utom en och annan som kanske växt upp i en kakburk. Det lustiga är att den här regeln eller vänliga gesten verkar bara gälla utanför Ulricehamns stadsgränser. Hälsar man på någon inom stadens gränser är det många som får ett förvånat, obekvämt uttryck över ansiktet. Undrar varför?

Ett par solglasögon, även om vädret är mulet, är att rekommendera när man cyklar på banvallen. Förr eller senare krockar man med en insekt som alltid lägligt träffar ögat och sedan tillbringas några kilometer i ett halvblint tillstånd. Tänk även på att försöka andas genom näsan den mesta av tiden annars finns det en risk att kroppen åker på en proteinöverdos.

//H

Varberg, fantastiska Varberg

Varberg är min sommarstad. Jag tillbringade min första sommarvistelse i Varberg när jag var sex veckor gammal. Staden togs sig in i mitt blod och efter det har jag varit i Varberg varje sommar. En sommar utan Varberg är ingen sommar.

Bada ute vid Getterön, spela minigolf i Socitetsparken och fika på Fästningsterassen. Det är saker jag aldrig tröttnar på. Inte heller tröttnar jag på att sitta uppe på fästningen och titta ut över havet. Det är balsam för själen.

Jag hälsar på många gulliga hundar och äter mycket glass.

Gee, what a fucking surprise.

//H

Citat

" Love looks not with the eyes, but with the mind.
And therefore is winged cupid painted blind. "


William Shakespeare

Båstad och Brats

Båstadveckan har kommit och gått. Media ägnar sig dels åt tennisen och dels åt festandet som förgylls med diverse kändisar från a- till ö-klassen. Varje år skrivs det om kändisar som Fredrik Ljungberg som är ute varje kväll och ändå gömmer sig från fotografer. Om man nu är känd och störs av fotografer bör man nog inte befinna sig i Båstad under tennisveckan.

Det är tydligen vip-köer och, för vissa utvalda, efterfester hos Ulf Ekberg i de hus han hyrt för just det här ändamålet. Alex Schulman skrev om festligheterna i söndagens Aftonbladet och det var tydligen hans första besök och inte överdrivet imponerad var han heller. Han hade läst att det fanns en flaska champagne i Båstad som man kunde köpa för den nätta summan av 100 000 kronor. Alex Schulman undrade vad som kunde vara så fantastiskt med en flaska champagne att den kan kosta så mycket och jag håller med honom. Sådana lyxprodukter är till för människor som känner ett outgrundligt behov av att visa upp sin förmögenhet.

Vi läser då och då om fenomenet av unga killar med för mycket fritid och för mycket pengar som köper in dyr champagne och som sen sprutar ut den, helst då på någon tjej. Jag tycker att varje människa får göra som de vill med sina pengar och har man råd med dyr champagne så varför inte köpa det. Vad jag inte förstår är varför de inte kan dricka upp den istället för att blöta ner någon annan och kladda ner dansgolvet. Okej, okej, de gör det för att visa att de kan och för att på något lustigt sätt tror de att det imponerar på andra. Det sorgliga faktum för de här "stekarna" är att den största delen av den mänskliga befolkningen inte blir imponerad utan tycker snarare att det är patetiskt.

Enligt Alex Schulman är många av de här till synes rika grabbarna som glider runt i Båstad egentligen inte rika. Tydligen så kör de omkring i hyrda bilar och båtar och klistrar på en falsk fasad. Schulman kallar dem för ONOFF-stekare, säljare som under året sparar pengar för allt vad tygen håller så de kan leka miljonärer fem dagar i Båstad. Personligen tycker jag att om jag inte kan vara miljonär resten av året så behöver jag inte vara det under tennisveckan heller. Vad händer om någon av de här killarna hittar drömtjejen? Vad ska de säga? Förlåt, men jag är inte en miljonär egentligen, jag bara spelade.

Alex Schulman berättar om en kille som beställde in en magnumflaska och hur omgivningen blev imponerad av dekadensen. Det finns många sorgliga faktum i den händelsen. Omgivningen som faktiskt blev imponerad av beställningen är sorglig. Det allra sorgligaste är killens behov av att imponera på de andra runt omkring honom, och att nittiofem procent av dem i verklighetens krassa ljus inte bryr sig om han andas eller inte.

Vad du gör med dina egna pengar är din ensak. Pengarna ger dig möjlighet att köpa det du vill ha, resa dit du vill och frihet att göra olika saker. Pengar ger dig däremot inte rättigheten att bete dig som ett svin eller behandla andra människor som om de var av ett sämre värde.

Visst kan du få köpa dyr champagne och spruta den över alla andra, men med den risken att du framstår som att inte besitta någon större intelligens.

//H

Mamma Mia!!!!!

En timme och fyrtionio minuters solsken. Det är vad filmen Mamma Mia! erbjuder sin publik. Tiden flyger förbi och efteråt känns det som jag gått igenom en enorm känslostorm av glädje, sorg och kärlek.

Mina föräldrar hade många ABBA-skivor i sin samling när jag var barn. Efter vad jag har läst i Aftonbladets söndagsbilaga var de tydligen väldigt ohippa i början av 1970-talet eftersom de föll för vad som ansågs som kommersiell musik. Å andra sidan tror jag inte att hipphet har varit någon större prioritet i mina föräldrars liv. Jag älskade ABBA:s musik som barn och speciellt låten Mamma Mia. Musiken var glädjefylld, trallvänlig och helt enkelt rolig att lyssna på. ABBA:s musik har alltid betytt mycket för mig eftersom den gör mig glad. När jag bodde i London i början av 1990-talet blev ABBA enormt stora igen genom skivsläppen ABBA Gold och ABBA More Gold. Engelsmännen har alltid varit tokiga i ABBA och vad kan man säga annat än att de har bra smak.

Jag har aldrig sett musikalen men det får jag försöka få avklarat en dag. Filmen ville jag absolut se . Det är en lättsam historia med stora portioner komik som leder till glada skratt. Sången var överlag bra och jag satt där i biostolen smått förvånad över Meryl Streeps sångröst. Pierce Brosnan, Colin Firth och Stellan Skarsgård bländade mig inte precis med någon överdriven skönsång men det kan jag förlåta dem. Musiken känner vi alla igen och den erbjuder samma trygghet som att träffa en gammal vän.

Musikalen Mamma Mia har dragit in tolv miljarder så här långt och biljetterna säljer som smör fortfarande. Björn och Benny kan med största säkerhet stoppa mer sköna slantar i sina fickor tack vare filmen och jag unnar dem varje krona.

So I say thank you for the music, for giving it to me ...

//H

I love Hjo!

I dag och i helgen är det hantverksmässa i Hjo. 75 000 besökare kommer till den kommun som fått utmärkelsen kommunernas bästa slogan, I love Hjo. Visst är det fyndigt.

Som barn åkte jag varje sommar en dag till Hjo med min föräldrar och morföräldrar. I dag är det en perfekt nostalgitripp till en stad som håller många, roliga minnen för mig.

Hjo är inte på nåt sätt en av de mest spännande småstäderna som existerar. Jag tror säkert att en stor del av stadens invånare inte håller med mig. Enligt min åsikt är Hjo inte spännande men staden är väldigt vacker. En gammal trästad vid Vätterns kant som för tankarna till berättelser av Elsa Beskow. Ta en promenad genom socitetsparken och njut av utsikten av Vätterns blågröna vatten.

I Hjo finns även en glassrestaurang med Sveriges förmodligens längsta namn, Moster Elins Glassrestaurang i Hjo Hamn. Underbar glass! Jag beställde vad de kallar en "Vel-Petter". Sex kulor av italiensk glass. Absolute Heaven!!

//H

Serietidningar

När jag var liten spenderade jag mycket tid med näsan begravd i en serietidning. Det var min mormor som startade alltihop när jag var i fyraårsåldern. Varje vecka köpte hon Kalle Anka till mig och sen gick vi hem till henne och hon läste för mig. Hon köpte även Bamse till mig men om jag minns rätt så kom den inte varje vecka.

När jag blev äldre och började läsa själv så utökade jag mängden serietidningar med Fantastiska Fyran, Hulken, Spindelmannen, Stålmannen och X-Männen. Ja, listan kan göras mycket längre faktiskt. När mina föräldrar gick till en mataffär med mig kunde de lämna mig vid serietidningarna och där stod jag och letade efter vilken jag ville ha tills de kom tillbaka. Det fanns aldrig en gång när jag inte hittade en jag ville ha.

I mitten av 80-talet började Marvel-förlaget använda seriefigurernas engelska namn och Spindelmannen blev Spiderman och Järven blev Wolverine. X-Men var mina absoluta favoriter och det omdömet delade jag tydligen med många läsare på andra sidan Atlanten för de har under lång tid varit USA:s populäraste serietidning. X-Men är mutanter, en genetisk evolution av den mänskliga rasen och som ger dem olika slags krafter. De är hatade och fruktade av människorna som vill göra något åt mutanthotet. Jag tror serien appelerar på många eftersom vi känner igen det från vår egen verklighet, olika grupper av människor som förtrycks och jagas av andra på grund av att de är annorlunda i relation till den stora massan på ett eller annat sätt.

Jag fortsatte läsa X-Men tills jag var omkring tjugofem år, tror jag. Mutanterna behöll sin fascination över mig och när jag bodde i London fanns det en fantastisk affär som hette Forbidden Planet som sålde serietidningar, science fiction och fantasy. Det var alltid ett nöje att gå dit.

I dag finns det inte alls lika många serietidningar som när jag var barn. Tydligen så gör dagens barn andra saker. Jag vet att det finns människor som fnyser åt serietidningar och tycker det är skräp men serietidningarna blev min inkörsport till att läsa böcker.

Som barn hade jag många serietidningar. I dag har jag väldigt många böcker.

//H

Tjuvlyssna på tunnelbanan

När jag är i Stockholm brukar jag oftast promenera. Det är lättare att uppskatta staden, jag ser mer och som grädde på moset får jag motion.

Tunnelbana använder jag ibland. Till exempel när jag ska besöka någon kompis som bor en bit ifrån centrum. Det finns gränser för hur långt jag vill gå. Sen finns det också en skillnad mellan vad jag vill och vad mina ben och fötter orkar med.

Jag är inte speciellt insatt i Stockholms tunnelbanesystem och det beror ju helt enkelt på att jag inte använder det så ofta. Jag måste titta på kartan och tänka efter. Londons tunnelbana kan jag väldigt väl och där går det på sätt och vis per automatik.

Jag tycker alltid att det är kul att studera folk och så även på tunnelbanan. Hur de är klädda, hur de beter sig och lyssna på vad de säger. Det finns inte så mycket man kan göra när man sitter i den lätt skakande metallmasken som borrar sig fram genom underjorden än just titta på andra människor.

Idag lyssnade jag på en kille när han förklarade ett kreativt projekt för sin flickvän. Det är inte så att jag riktigt tjuvlyssnar. Oftast är det oundvikligt att inte höra vad de säger. Folk pratar oftast ganska högt och verkar inte vara bekymrade om att de vissa gånger pratar om ganska privata saker.

En annan sak är att många passar på att prata i sina mobiler när de reser från punkt A till punkt B och det görs inte helt tyst eftersom de flesta av oss tenderar att höja rösten när vi använder våra mobiler. Det är ett lustigt beteende vi har att vi pratar vitt och brett om vårt privatliv inför andra människor, saker vi förmodligen inte skulle säga om vi inte hade en mobiltelefon klistrad vid örat.

Jag studerar er alltid.

//H

Ont i fötterna!!

Ja, jag kommer att vara i stort behov av en pedikyr när jag kommer hem. Eftersom det har varit varmt de senaste två dagarna har jag gått i sandaler, vilket är tufft för fötterna och även ryggen då stödet är ganska kass. Min massör kommer att ha lite att göra nästa gång jag slänger mig på massagebänken.

Det fick bli en krisbehandling idag. Femton minuters energimassage mitt på Drottninggatan. Trots att det sprang förbi en mindre armé och några sydamerikanska indianer joddlade för allt vad tygen höll en bit bort lyckades jag avskärma mig och gå in i min egen värld. Jag befann mig i skuggan, en bris kom från Mälarviken och det var värt varenda krona.

Min ryggrad hade blivit lite upptryckt efter att ha sprungit som en skållad genom Gamla Stan och nästan gjort ett varv runt hela Södermalm. Nästa gång ni är i Stockholm och befinner er på Söder rekommenderar jag en promenad läng Montelliusvägen med en av de bästa utsikterna över vår huvudstad. Förutom det är ett besök på Chokladfabriken, som jag nämnde i går, ett måste. En fantastisk resa för syn, lukt och smak.

Kom ihåg att hedersplatsen är min.

//H

Stockholm

Ooh, det är skönt när mitt Stockholm är grönt, sakta gå hem genom stan ...

Ett miljöombyte var behövligt igen. Ni får ursäkta mig men Ulricehamn är ingen stad jag vill tillbringa sommaren i. Tack vare bra vänner och kontakter finns det lägenheter jag kan låna här uppe. Billigt boende är inte att förakta.

Tack vare mina Stockholmsvänner i Hulu är jag väl bekant med huvudstaden. Jag har blivit drillad och guidad runt större delar av Stockholm, mest på Söder fast nu bor jag på Norrmalm, i den delen som jag tror kallas Sibirien i folkmun. Fotriktiga skor är medpackade för jag tycker om att gå i den här staden. I morgon blir det en tur till Södermalm och en av mina absoluta favoritplatser; Chokladfabriken. Efter det besöket måste jag gå några varv runt Stockholm för att bli av med de kalorierna, men det kan vara värt. Vad är det jag säger? Självklart är det värt det. Värt varenda smula av choklad jag kan få i mig.

Förutom det blir det museum, shopping och göra stan osäker så klart. Hahahaha ...

Jag älskar Stockholm, men jag älskar Göteborg mer.

//H

Sommar med Ernst - Mysigt och Enerverande

I dag var det premiär på Sommar med Ernst. Nu är han på TV4 och konkurrerar på samma tid som Sommartorpet, programmet som gjorde honom till Ernst Kirchsteiger med hela folket. Efter hans halvtrista auktionsprogram, Första, Andra, Tredje, har nu TV4 paketerat in honom i det som vi känner honom bäst, en ny version av Sommartorpet. Visserligen är hans nya program en timme långt och han är på olika platser varje gång, men det är ändå samma skit fast i en annan påse.

Jag tror aldrig jag har sett så mycket av en mediapersons nakna fötter som jag har sett Ernsts. Han är en mjuk och mysig man som har samma livsglädje som en femåring. Jag tror att världen vore en bättre plats om fler personer var som Ernst Kirchsteiger och ändå är han så hurtfrisk ibland att jag får lust att hoppa jämfota på honom.

TV4 använder sitt vanliga koncept av snabba inslag i ett högt tempo. Blinkade du så missade du det. Jag vet inte varför de tror att det är bra men jag vill leta upp producenten och skjuta honom/henne i knäskålarna. Nog undrar säkert vänner av ordning om jag inte är medveten om ett litet knep. Jodå, jag vet, byt kanal.

Och kan ni tänka er att jag gjorde precis det. Jag fick se ett fantastiskt inslag om Venedig i SVT:s Packat och Klart. Jag blev inspirerad och skulle till och med vilja se på en opera i ett Venediskt palazzo, precis som i inslaget. Jag lägger ansvaret i händerna på dig, T. R. Fixa det här nu.

//H

Sex and the City - film eller konsumtionspropaganda?

Relationer, varumärkesplacering, glädje, konsumtionshysteri och sex.

Alla de ovan nämnda fenomenen kan appliceras till filmen Sex and the City som jag såg med min vän Annika igår. Både jag och hon har religiöst sett varje avsnitt och tack vare att TV3 repriserar serien om och om igen har jag sett vissa avsnitt ett ordentligt antal gånger. Sex and the City var ett helt nytt koncept som tv-serie där kvinnor var starka singlar som tog för sig av livet. Mycket sexsnack har vi upplevt och, tack vare att det är kabelkanalen HBO som producerat serien, även många explicita sexscener. Hakan har hängt nere vid knävecken både en och två gånger, men det är bara kul att någon kan lyckas få fram den reaktionen hos en cynisk, gammal man.

Johan Hilton som är en av Borås Tidnings krönikörer skrev idag om hans åsikter kring filmen och den äcklar honom. Han säger; ".... jag har sällan fått sådan ångest som jag fick när jag var på premiären av filmversionen för en vecka sedan. Inte bara för att filmen i sig var outhärdligt trött, lång och seg." Johan Hilton är precis som jag är en fan av tv-serien men jag håller inte med om honom i hans åsikter om filmen. Åsikter finns det lika många som det finns individer och de skapas utifrån våra erfarenheter, vår bakgrund och vårt perspektiv på verkligheten. Personligen tyckte jag inte att filmen var varken trött eller seg. Filmen plockade upp tråden från tv-serien på ett bra sätt och förvaltar stämningen väl. Det kändes inte att filmen var över två timmar lång och jag tyckte att det flöt på bra. Jag tittade inte på klockan en enda gång. Det var ett trevligt återseende av karaktärerna Carrie, Samantha, Charlotte, Miranda och självklart New York och jag hade en feelgood känsla när jag lämnade biografen.

Manolo Blahnik, Dior, Gucci, Chanel, Christian Lacroix, Caroline Herrera, Versace, Donna Karan, Vera Wang, Louis Vuitton och Vivienne westwood.

Ja, det var en varumärkeskarusell utan dess like, men det var ingen nyhet vad det gäller Sex and the City. Det säger även Johan Hilton och han fortsätter: "Men här slog konsumtionspropagandan mot mig som en vägg, mindes inte att det faktiskt snarare var så att intrigen spann kring namedroppingen av dyra märken än tvärtom." Vidare nämner han att ungefär tjugofem procent av filmen består av uppvisning av varumärken och nämner en av huvudkaraktärernas shoppingturer: "De Gucci-märkta påsarna - vi snackar tjogvis - som frivola Samantha skyfflar in i bagageutrymmet på sin bil." Det är tydligt att vi utifrån olika perspektiv ser olika saker. Johan Hilton såg en frivol kvinna som slösade på lyxmärken. Jag såg en kvinna som var olycklig med sitt liv och som dövade det med shopping.

I dagens filmindustri är det näst intill omöjligt att genomföra en stor produktion utan ekonomisk uppbackning utifrån och mycket pengar rullar in genom produktplacering. Det finns personer som enbart jobbar som mellanhand mellan filmbolag och andra företag. De läser manus för att se var och hur de ska kunna plocka in företagens produkter in i filmerna. Själva produktplaceringen sköts många gånger väldigt klumpigt och vi som publik kan lätt räkna ut vad det handlar om. Eftersom de olika parterna verkar gilla det här upplägget är det inget vi kommer se försvinna inom den närmaste framtiden. Sex and the City är en älskad serie och väldigt hypad och företagen som länkar sina produkter till tv-serien och filmen villa att den hypen ska spegla över på deras eget varumärke. Manolo Blahnik kan skratta hela vägen till banken. Den reklam hans skor har fått genom tv-serien är ovärderlig och skulle han använt sig av annonser i tidningar och tv skulle det kostat honom miljarder för att nå samma resultat. De flesta vet idag vad Manolo Blahnik är och det är tack vare Sex and the City.

Johan Hilton är en kulturarbetare. Jag är en lärare med marknadsförings och design bakgrund som råkar gilla att skriva. Vi har olika bakgrund och olika perspektiv. Jag vet vad som ligger bakom hela processen vilket Johan Hilton säkert också gör. Det handlar om att stärka sitt varumärke och påverka folk till att konsumera företagets produkter och tjänster. Visst jag ser massvis med påsar med Gucci och Dior på, jag registrerar kallt att det är produktplacering och lämnar det bakom mig. Jag får ingen enorm lust att gå ut och konsumera Gucci. Jag har helt enkelt inte råd. Inte heller får jag lust att köpa en Motorola mobiltelefon för att Tom Cruise använder en i Mission Impossible II. Jag kan sålla bland den inforamtion jag pumpas full med och jag som alla andra har natruliga resriktioner för vad jag kan konsumera. Till skillnad från många förståsigpåare förväntar jag mig att ni kan tänka själva. Om vi inte gillar ett fenomen kan vi faktiskt förändra det. Vad tror ni skulle hända med produktplacering om vi lät bli att titta på film? Den skulle försvinna och de skulle helt enkelt hitta ett annat sätt att nå ut till oss och hur många av oss skulle egentligen vilja avstå från nöjet av film? Enkelt uttryckt, hur vi än vänder oss så har vi arslet bak.

Som jag redan sagt tidigare håller jag inte med Johan Hilton om att filmen Sex and the City är seg utan jag tyckte det var en två timmar och 25 minuters semester från min egen verklighet. Jag retade mig inte heller på produktplaceringen utan såg filmen ur ett annat persepktiv. Jag såg en film om fyra kvinnor vars vänskap ger dem stöd i livet genom glädje och sorg, genom relationskriser och den tuffa uppgiften av att hitta sin plats i tillvaron.

Det var 85 procent kvinnor i publiken och jag kunde inte låta bli att le när jag hörde den kollektiva, njutningsfulla sucken när de fick se Carries walk in closet på den stora, vita duken.

//H

Dickinsons Auktionsskola

På torsdagkvällar vid klockan åtta bjuder TV4+ in oss till ett besök med den engelske antikhandlaren David Dickinson. Han kommer från arbetarklassen men har arbetat upp en förmögenhet efter att ha arbetat med att köpa och sälja antikviteter och har 25 års erfarenhet under bältet.

Programidén är följande; Antikintresserade personer fick söka in till en ny sorts antikprogram men de visste inte att det var just David Dickinson som skulle hålla i det hela. Han valde sedan ut de han ansåg ha potential. De personerna kallades sedan till ett möte där de fick reda på att de skulle arbeta som ett lag och att de skulle köpa in antikviteter för 50 000 pund av David Dickinsons privata pengar. Under David Dickinsons vakande öga ska de skaffa in föremål som de ska ställa ut i en monter på en stor antikvitetsmässa och förhoppningsvis gå med vinst.

Avsnitten är en och en halv timme långa och vi som tittare får följa med i antikaffärer och på auktioner. Det är kul att se hur de väljer föremål och spänningen de känner när de ska bjuda in sagda föremål. En annan intressant sak är skillnaden i stil mellan engelska och svenska antikviteter. Det är överlag mer överdådigt och inte ett allmogeföremål så långt ögat når. Jag väntar med spänning hur det ska gå på den stora mässan och hoppas självklart att det går väldigt bra för dem.

Jag har sedan som barn varit intresserad av gamla föremål, speciellt då porslinsföremål. Jag ropade in mitt första objekt när jag var åtta år. På den tiden när det var loppmarknad i Vegby var det på slutet alltid en auktion på de lite finare föremålen. Jag såg en liten blåvitt porslinskanna som jag absolut skulle ha. Jag fick den för tio kronor. Jag tror inte det var så många som hade hjärta att bjuda emot en åttaåring. Nu står den i köket i min lägenhet, på hedersplatsen.

//H

Glass, glass, glass

Glass i stora lass. Jag kan alltid hitta en anledning till att äta glass. Är det varmt så svalkar det och regnar det är glassen perfekt att tröstäta. Den här Gudagåvan fungerar lika bra året om. När jag bodde i London tyckte mina vänner att jag var konstig som kunde bli sugen på glass mitt i vintern, men det är ju faktiskt hur enkelt som helst. Vi svenskar är ett av de folk som klämmer i oss mest glass per person och år. En förklaring till det är att de flesta av oss har tillgång till frys och kan förvara läckerheten.

Det finns så många sorter av glass men min favorit har alltid varit choklad. En krämig, lagom mjuk och svalkande sensation. Ben & Jerrys gör fantastiskt god glass och den som är bäst av dem alla är Chocolate Therapy. Det är verkligen en halvliter av terapi som kan mildra den värsta deppighet och få dina ögon att tindra av sockerchocken. Ett annat amerikanskt företag som även de är bra på att tillverka glass är Häagen-Daz och av deras sorter kan jag rekommendera Cookies & Cream. Den är svår att få tag på i Sverige förutom i små förpackningar men det är värt varenda uns.

Om ni reser till Gotland ska ni ta er till Visby och hamnen. Där finns en glassbar, Glassmagasinet, som har över HUNDRA olika glassorter. Första gången jag klev in där trodde jag att jag hade hamnat i himmelriket.

//H

Janice Dickinson

Jag missade första gången när Kanal 5 visade Janice Dickinson Modeling Agency men jag tar igen det nu när de repriserar serien på lördag och söndag förmiddag. Det är helt enkelt otroligt att se den här kvinnan som ter sig som en mänsklig orkan. Jag tror sällan att TV har visat en mer politisk inkorrekt person, men det är väl därför vi gillar henne. Janice Dickinson säger precis vad hon tycker om precis vem som helst, gärna utan någon större eftertanke verkar det som. Hon kan även fjäska när det passar henne och titulera personer världens bästa designer eller världens mest framgångsrika skivbolag.

Precis som titeln på serien avslöjar håller Janice Dickinson på att bygga upp en egen modellagentur baserad på sin kunskap från branschen, med enligt egen utsaga tusentals framsidor på modemagasin och att hon har skapat ordet "supermodel". Väldigt många killar och tjejer kom till hennes uttagningar och i vanlig ordning gapade Janice Dickinson för full hals vare sig det gällde komplimanger eller snudd på personliga förolämpningar. Ja, hon verkar verkligen veta vad hon vill. Sedan har serien kört på i samma anda där Janice drillar sina modeller med omsöm morot, ömsom piska. Hon har meningsskiljaktigheter med de flesta, allt från sina egna modellbokare till kunderna. Det verkar som de flesta tar det, för vad kan man annars förvänta sig av Janice Dickinson som är känd för sin vassa tunga och som dessutom har ett kamerateam i släptåg.

Janice Dickinson är som en speedad seriefigur som har fått en dos botox för mycket i det översläta ansiktet. Hon gör och säger precis vad som faller henne in och det är faktiskt underhållande.

Janice kan få adoptera mig vilken dag som helst.

//H

Yoga

För tre år sedan började jag yoga och det var ett av mitt livs bästa beslut. Det var efter mitt första besök i dimman som är fysisk och psykisk utbrändhet. Jag reviderade mitt liv totalt och kände att yoga var en väg för mig eftersom den ger balans till kropp och själ. Jag har provat poweryoga och hattayoga och båda formerna har sina förtjänster.

Poweryoga är som det låter en tuffare variant som lika gärna kan ses som ett slags gympapass. Man får stå länge i många möjliga och omöjliga positioner och visst bygger man upp en styrka och bättre balans, även om man inte tror det när man just försatt kroppen i en dubbelknut.

Hattayoga är inte lika svettigt utan en mycket lugnare med mer avslappning mellan övningarna. Den här formen av yoga tycker jag skänker mer lugn även om man här slår knut på sig själv då och då.

Vilken variant av yoga man än fastnar för är det bra sätt att sträcka ut stela muskler och få lite fart på blodgenomströmningen. Varje yogapass avslutas med avslappning där man går igenom alla kroppens delar och försöker rensa bort tankarna från hjärnan. Efteråt känner man sig härligt mjuk i kroppen och lugn i sinnet. Något som är väldigt värt i dagens samhälle där vi verkar gasa på högsta växeln större delen av tiden.

Yoga är ett bra komplement till annan träning, ökar din smidighet och motverkar stelhet i muskler och leder.

//H

Utveckling

Det är tydligt att vi inte bor i grottor längre och släpar hem en mammut till middag utan nu huserar vi i hightech-hem och slänger in en av Findus färdigrätter i mikrovågsugnen. Vi bor säkerligen bekvämare nu men är allt nödvändigtvis bättre?

Människan har alltid strävat efter att utvecklas. Ett större antal växtarter och djurarter har fått stryka på foten i processen, men allt är tillåtet vad det gäller utveckling eller? Handen på hjärtat, hur många av oss skulle vilja vara tillbaka i grottan? Ytterst få skulle jag tänka mig. Trots det behöver vi inte köra gasen i botten hela tiden vad det gäller konsumtionskarusellen utan lite reflektion över läget då och då kunde inte skada. Alla är säkert beredda på att skriva under på att det vore trevligt om den här planeten kunde hålla ut några generationer till. Det tråkiga i ekvationen är att vi människor är ganska själviska kreatur.

En lustig observation vad det gäller våra framsteg är våra kommunikationsvägar. Det är inte många brev som skickas mellan vänner och bekanta nuförtiden utan det är email och mess, mycket på grund av att nästan varenda kotte har en mobil, nästintill kirurgiskt fastsatt i handen. För tjugo år sedan om någon person gick på en av våra städers gator och pratade för sig själv trodde vi automatiskt att han eller hon inte hade alla hästarna hemma i stallet. Om vi idag ser en person prata för sig själv tror vi att de pratar i sin mobil. Visst har de flesta en mobil i dagens samhälle eller har vi helt enkelt blivit lite tokigare alla till mans?

All utveckling behöver inte nödvändigtvis vara bra utveckling.

//H

Trender

Som jag sagt tidigare läser jag modeblaskor då och då och oundvikligen har jag åsikter. En av sommarens trender som visas sida upp och sida ner är kavaj, med tillhörande shorts att bäras med finskor eller lite grövre kängor. Jag vet inte om alla trendanalytiker och designers drabbades av kollektiv syrebrist när behovet uppkom att försöka spotta ur sig nåt nytt på marknaden. Har kombinationen av kavaj, ett par shorts som ser ut som ett par avklippta kostymbyxor och en revy av håriga ben mellan shorts och skor någonsin sett snyggt ut? Det här är en stil som inte bör prövas av någon annan än en trendtokig tjugoåring som vill se ut precis som modellerna i tidningarna. Är du över tjugofem är det snudd på fängelsestraff om du dyker upp i ovan nämnda mundering.

Alla trender och modestilar som har kastats på oss behöver inte accepteras eller anammas. Enorma axelvaddar och benvärmare är saker vi kunde ha levt utan och de bör aldrig igen tas ut i ljuset från modehistoriens enorma klädkammare. Bara för att en stil syns i modetidningar blir den inte automatiskt snygg och inte heller komma i kontakt med en mänsklig kropp.

En annan stil som presenteras som rätt och riktig nu är korta kavajer, gärna med ärmarna uppkavlade precis som på slutet av åttiotalet och med väldigt korta byxor. Korta kavajer på personer som inte har värsta tränade bakdelen är ingen hit. En kort kavaj kan få de flesta rumpor att se ut som ett slagskepp ute på krigsövning. Nörden har varit en inspirationskälla för designers, därav de korta byxorna. Att få en full upplevelse av andras skor och strumpor behöver inte nödvändigtvis vara en estetisk upplevelse av det skönare slaget, snarare tvärtom. Kort byxor har aldrig och kommer aldrig att vara snyggt oavsett hur många världsberömda designers som skickar den stilen fram och tillbaka på närmaste catwalk. Om du är över tjugofem och för ett ögonblick funderar på den här stilen. Glöm det!

Alla trender och moden är inte snygga och bör inte hamna i våra gaderober. Vi behöver inte tugga, svälja och se glada ut. Vi bör också klä oss efter vår ålder. Många av de nya stilarna passar bäst på trendhungriga ungdomar som inte sett stilen tidigare, inte på oss andra. Till sist, om ni inte har tänkt att ge er ut i skogen för att jaga rådjur eller har tänkt att gå med i franska främlingslegionen är kamoflagekläder inte att satsa på. Jag bryr mig inte om vilken ålder eller kön ni har. Finns det i er garderob? Bränn skiten!

//H

Jordgubbar och midsommar

Midsommar närmar sig med stormsteg. Det har aldrig varit en av mina favorithelger och jag bryr mig inte så mycket om den men en av dess traditioner älskar jag - jordgubbar.

Jag sitter nu här och smakar på en 10-årig Laphroaig och är lite mosig i huvudet, men gott är det. Nu åter till de röda läckerheterna.

Vissa vill ha vispgrädde till, andra vaniljglass. Jag tycker bäst om att äta dem precis som de är. Röda, sötsyrliga bär som om något smakar sommar. Jag vet inte hur många liter jag har klämt i mig så här långt men jag köper jordgubbar varje dag. En läckerhet jag brukar göra till midsommar som även kräver jordgubbar är följande skapelse.

Ta två marängbottnar. Lägg den första på ett fat. Skiva bananer och täck hela marängplattan. Hacka två dajmbitar och strö över bananerna. Lägg därefter på vispad grädde och sedan det andra maränglagret. Mer vispgrädde på toppen och täck sedan hela tårtan med jordgubbar. Avsluta med att hälla över chokladsås eller strö över hackad, mörk choklad.

Det är en sockerchock av högsta klass, men en trevlig avslutning efter salt sill och nubbe.

//H

Hunddofter

I dag mötte jag en liten, pigg hund. En blandning mellan en Bichon Frisson (om det nu är så det stavas) och en Yorkshireterrier. Söt som socker och den ville så gärna hälsa. Det är inte så konstigt. Eftersom jag har många hundar omkring mig så är jag spännande. Jag luktar ju som en hel jävla kennel.

//H

Matlagning på TV

Det kryllar av dem. Matlagningsprogrammen. De leds av kockar och andra diverse kändisar med ett matintresse. Jag tittar gärna eftersom jag är glad i att laga mat och även glad i att äta. En sak som slagit mig är att programmen sänds ofta vid klockan åtta eller nio. Det är visserligen prime time men det känns lite opsykologiskt att sända ett matlagningsprogram så sent eftersom åtminstone jag blir hungrig när jag ser dem stå där och röra i grytorna.

Några av mina favoriter i rutan är Nigella Lawson, Jamie Oliver och Per Morberg. Nigella är en överklasskärring som inte slaviskt följer recept utan gör lite som hon själv tycker. Love it! Hon har även gett upphov till ett nytt ord, matporr, på grund av att hon så tydligt njuter när hon avsmakar sina rätter och slickar sig om fingrarna och dylikt. Jamie Oliver, engelsmannen som har en tunga som är två storlekar för stor för hans mun. Även han är okonventionell när det gäller hans matlagning. Här hackas inte chokladen, den krossas i sin förpackning genom att slå den mot skärbrädan. Give me more! Till sist, Per Morberg, som verkar vara mer vild än tam. Han far runt i sitt kök som en virvelvind och gör grimaser och delar ut vissa av sina sanningar medan han trancherar något av bara farten. It doesn't get any better!

Jag gillar dem för att de är okonventionella och för att de inte tar sig själva på alltför stort allvar. Det finns personer som mår dåligt av att se kockar röra runt i maten med sina bara händer. Det gör Nigella, Jamie och Per och därför gillar jag dem ändå mer. Jag undrar hur de här personerna lagar mat. Nån av dem får helt enkelt bjuda in mig och visa, men det blir tio piskrapp varje gång de rör maten med händerna.

Tina Nordström, allas vår Mat-Tina, spelar inte riktigt i samma liga men likheten finns genom att även hon har självdistans. Vem kan låta bli att älska den här skånska solstrålen? Jag bänkar mig varje gång hon ska visa sig i rutan.

Det fanns en kvinnlig duo i England som hade ett matlagningsprogram för ganska många år sedan, Two Fat Ladies. Här var det riktigt smör som skulle användas och det snålades inte med grädden. De var helt enkelt störtsköna! Jag får gå in på amazon.co.uk och köpa deras DVD.

Allt det här pratet om mat har gjort mig hungrig. Mot kylskåpet!!

Konsumentmakt och ytlighetens företrädare

Jag ska ondgöra mig över publikationer som Café och King och hänsynslöst offra dem på ytlihetens altare.

När jag var designstudent i London slukade jag och mina studiekamrater modemagasin i drös och parti. Det var luften vi andades. jag köper fortfarande King eller nåt liknande, gärna när vårens eller höstens trender ska presenteras eller snarare dikteras. Det är kul att hålla sig a jour och mitt största intresse är att läsa om nya stjärnskott på designhimlen.

Jag sitter med det senaste numret av King i handen med George Clooney på framsidan. 162 glansiga sidor med reklam, artiklar, modebilder och tips om produkter som vi tydligen ska bli lyckligare av. Vad sägs om ett par mockaboots från Hugo Boss för 3 699 kr? Eller varför inte en väska från Louis Vuitton för 8 000 kr? Jodå, jag ska bara låta bli att betala min hyra och äta den här månaden. Och som grädde på moset, en klocka från Patek Philippe för den nätta summan av 4 300 000 kr och en nyckelring från Hermés för 3 300 kr. Vän av ordning undrar hur många procent av deras läsarkrets som verkligen har råd med dessa enligt tidningen avundsvärda objekt? Hur många som jobbar på publikationen har råd? Inte många skulle jag tro. Journalister är inte kända för att tjäna några astronomiska summor.

Behövs då tidningen? Behövs de här produkterna? Tydligen, eftersom de finns kvar på marknaden. Jag köpte ju det sista exemplaret av King på ICA och gjorde mitt bidrag till deras fortsatta publicering.

En av blänkarna på senaste numret av King är "Svenskt herrmodes 100 största makthavare" eller vi skulle faktiskt kunna döpa om den till "Klubben för inbördes beundran". På plats 38 finner jag Robert Berggren, designer för POUR, ett märke med Gällstadanknytning och på första plats Lena Patriksson Keller, en kvinna som rör runt i grytorna på Whyred och Patriksson Communication. På en hedrande hundradeplats hittar jag grundaren till WESC, Greger Hagelin. Jag vill ändra om i ordningen och peta ner Lena Patriksson Keller från första platsen. Den som har den största och yttersta makten har tydligen gått tidningen förbi, nämligen konsumenten. Vi som konsumenter har makten. Om vi inte gillar det de producerar köper vi det helt enkelt inte. Då kan de här företagen lika gärna lägga ner, gå hem och dra täcket över huvudena. Det är något jag vill implantera i era ryggrader, makten finns hos oss och det är på tiden att företag allt oftare får känna på vem det egentligen som bestämmer. Utan konsumenter finns det ingen organisation som kan överleva.

Nu finns det även billigare produkter presenterade i tidningen King och vi kan inte komma ifrån att deras uppdrag är att kännas lyxiga och åtråvärda. Vad jag irriterar mig på är den lätta översittarattityden som säger köp det hör, res dit, ät det här annars är du inte"rätt". Vi som inte gör det eller inte har råd med det eller de som helt enkelt inte bryr sig är "ute", åtminstone enligt Kings kriterier. Det finns tydligen personer som religiöst följer tidningens riktlinjer och det tycker jag är sorgligt. Personlig stil är något att eftersträva tycker jag men det uppnår man inte genom att följa andras direktiv. Inte heller får man stil automatiskt för att kläder är dyra. Ni kan vara klädda i skapelser från H&M och Dressman och ändå ha mer stil i ert lillfinger än vad en person som är klädd från topp till tå i Gucci är. Det är helt enkelt så att man kan inte köpa stil för pengarna.

Hans-Anders Karlsson säger i en artikel i tidningen FöretagareEmellan att företag: "måste erbjuda ett mervärde till era kunder, något utöver själva produkten. Varumärket är mervärdet och det ska hela företaget känna till och ständigt försöka förmedla." Jag tror att de flesta företag förstår det här och arbetar efter det men att de bör nog ha mer i åtanke oss konsumenter. En annan tanke som slår mig är vad för mervärde erbjuder tidningen King oss läsare förutom själva produkten? En glansig yta?

Jag förstår lockelsen av deras glansiga yta och de produkter de presenterar. Jag har tillbett dem men jag har alltid kunnat tänka själv.

//H

Baronessan

I går såg jag programmet Baronessan på SVT1. Jag hade sett trailern och blev nyfiken. Det var en trivsam halvtimme med en 30-årig adelsdam, gift med Ian Flemings son och boende på Valdemars Slott. Här har vi då en kvinna som fötts med guldsked i mun och hon gav ett positivt och sympatiskt intryck. Hon verkade inte alls förstörd av pengarna utan förstod att hon hade haft turen att födas in i en priviligierad familj och njöt av det. Intrycket jag fick var att hon var verkligen en livsnjutare och sådana gillar jag skarpt.

Hon är ett bevis för min tes att personer med gamla anor och gamla pengar är oftast trevligare än personer som är nyrika. Min tes är inte huggen i sten och det finns alltid undantag till regeln men utav de personer jag stött på under mitt liv så här långt så har nyrika varit minst sagt odrägliga medan de med gamla pengar har varit mer humana. Jag tror det beror på att de med gamla pengar inte har behovet av att skylta med sin rikedom utan det är något som är naturligt för deras vardag. Nyrika verkar ha ett bekräftelsebehov av att visa upp sina tillgångar med flashiga bilar och mycket blingbling. Jag tycker absoult att man ska ha rättigheten att vara stolt över sina tillgångar och visa att man har stora, ekonomiska fördelar, men man behöver inte bli oförskämd i processen och se ner på andra människor.

Hur vi än är skapta och hur mycket eller lite pengar det än finns på våra bankkonton står vi i livet inför en enda garanti; att vi förr eller senare ligger där med näsan i vädret. Hellre senare än förr åtminstone.

//H

Kallbadhuset och whisky

I går kväll satt jag på Kallbadhuset i Ulricehamn tillsammans med en kollega och hennes man. Det var fantastiskt väder och Åsunden låg spegelblank. Vi satt ute på däck och tittade förtjust på menyn. Det blev öl och whisky men bara whisky för mig. Det är nästan det enda alkoholhaltiga jag dricker nuförtiden. Det blev även lite tilltugg och jag kan verkligen rekommendera hjortkorven och "getaosten". Vi satt längre än vad vi hade tänkt oss men vi hade väldigt trevligt och servicen var exemplarisk. Vistelsen blev lite längre eftersom några andra kollegor dök upp varav fyra grabbar skulle hoppa i böljan den blå. Utav vissa utrop och tandskaller kom jag till slutsatsen att det var nog inte direkt varmt. Jag satt så nöjd med min whisky och längtade inte efter att få hoppa i överhuvudtaget. Kvällen skapade glada skratt och fina minnen.

Ja du, Fred, nu är du med i min blogg.

//H

Nostalgitripp

En av mina vänner som jobbar på Torpa Stenhus är sjuk och hon undrade om inte jag kunde hoppa in i hennes ställe i söndags. Vad gör man inte för sina vänner? Det var en trevlig upplevelse, mycket tack vare att jag fick jobba med min gamla arbetskompis Anita. Efter två minuter var det som jag aldrig hade varit därifrån. Historierna sitter som fastspikade i skallen. Det är bara att sätta på autopiloten och låta käften gå. Att stå och prata framför en grupp kan vara fantastiskt kul även om många av er därute som avskyr att ställa er upp inför andra människor har svårt att förstå det här. Jag som guide eller föreläsare måste anpassa mig efter min grupp och det blir lite som att spela på ett instrument. Får jag fram de reaktioner jag vill ha när jag trycker på min publiks knappar? Jag lyckas självklart inte alltid men när jag gör det är det en fantastsik känsla. Manipulatören i mig njuter.

De senaste åren har de som arbetar på Torpa Stenhus börjat använda kläder av medeltida snitt när de springer omkring i borgen och igår även jag. Det blir en roligare upplevelse för besökarna om guiderna är tidsenligt klädda (hoppas jag i alla fall) och det är ju en ursäkt för oss att spöka ut oss ordentligt, men hade jag kunnat få tag på den som uppfann puffbyxorna hade jag gett honom en riktig käftsmäll.

Det är ett helt äventyr att gå på toaletten i sådan mundering. Tro mig.

//H

Schlager

Sverige hamnade långt ner på listan i år igen och det blir kval nästa gång, om vi nu orkar med det. Tydligen så funkar inte vår version av schlager speciellt bra där ute i resten av Europa. Inte ens våra grannländer var speciellt generösa, men de gav åtminstone sina högsta poäng till nordiska grannländer. I sådana här situationer verkar det som vi håller ihop. En sak som jag tyckte var kul med årets upplaga av den här cirkusen var just att alla nordiska länder var med i finalen och Norge kom på en hedrande femteplats.

Jag tittar inte slaviskt på programmet utan det blir ett ordentligt zappande mellan kanalerna, men jag ville gärna se Charlotte Perellis framträdande. Det är en väldigt blandad kompott i Eurovision Song Contest. Vissa är väldigt proffsiga medan vissa för tankarna till skolans roliga timme. Programmet har blivit långt med många bidrag (med alltför mycket falsksång) och en något seg röstning. Nuförtiden föredrar jag att titta på SVT:s införprogram där en jury får säga sin mening om de olika bidragen. Jag gillar att höra deras vassa omdömen och när de slår sig för bröstet i en slags nordisk egenkärlek. Det passar min elaka personlighet, men det är ett element jag kunde vara utan även i det här programmet. Ni får helt enkelt gissa vilket.

De flesta bidrag i en sådan här tillställning glöms bort fort. Det var på sin höjd två eller tre låtar som jag gillade och ett av dem som jag skulle kunna tänka mig att höra fler gånger kom på andra plats tror jag. Ukrainas bidrag med Shady Lady. Bra låt och bra framträdande tycker jag även om jag med den här åsikten riskerar att bli korsfäst av de mest fanatiska av de svenska schlagerfantasterna. Om man ska avnjuta Eurovision Song Contest är det bästa sättet att spela in programmet för att sedan snabbspola över de tråkiga bitarna. Jag kan nog få ner 3 timmar och 15 minuter till 20 minuters effektivt tittande.

Många barn somnar framför TV:n men till mina föräldrars stora besvikelse lyckades inte den där apparten söva mig. Jag satt alltid där fascinerad av de rörliga bilderna. Första och enda gången jag somnat framför TV:n var när Israel vann Eurovision Song Contest med bidraget Halleluja. Ur min personliga synvinkel säger det en hel del om programmets kvalité.

//H

Picknick med matgänget

Jag och mitt matgäng träffades idag för en picknick. Vi var i Lindas trädgård och hade det mysigt i solen. Skrovmålet bestod av pastasallad, kycklingklubbor, sandwichar, kebabknyten och det hela avlutades med Sofias chokladmoussetårta. Vår vana trogen åt vi för mycket. När vi har så mycket god mat omkring oss så kan vi helt enkelt inte låta bli. Vi är alla gourmander på hög nivå och anser att mat är ett av livets stora glädjeämnen. Vi är helt enkelt bra på att laga mat och bra på att äta.

Mitt bidrag var sandwichar och jag använde mig av mina favoriter från min tid i London. Varje dag vid lunchtid gick en tiominuterspromenad till en smörgåsbar och standardbeställningen: A bap with tuna and sweetcorn and a bottle of Volvic still water, please. Till slut tror jag att de började göra smörgåsen så fort de såg mig i dörren för de visste vad jag ville ha. Det kan låta tråkigt att äta samma sak nästan jämt men tonfisk är en råvara som jag har svårt att tröttna på. Ibland chockade jag personalen och tog en smörgås med kyckling och bacon. Det var nog nästan så att de ritade ett kors i taket.

Sandwichar är vad de flesta engelsmän äter till lunch, vilket kan kännas lite udda för oss svenskar. Det är alltid en snabb rusning till närmaste smörgåsbar eller snabbköp och sen vidare till ett näraliggande grönområde, om vädret tillåter, klämma i sig mackan och sen tillbaka till saltgruvan. Om jag inte minns helt fel har begreppet sandwich uppkommit från en herre som hette Earlen av Sandwich eller nåt liknande. Tydligen gillade den här noblare herren att spela kort väldigt mycket och under hans långa sessioner med sina vänner kunde han ibland bli väldigt sugen på något gott. Han bad helt enkelt sin kock att göra i ordning något i matväg som han lätt kunde hålla i handen och som inte spillde så mycket. Kocken skar lite kött och la det mellan två brödskivor och så var sandwichen född.

Jag tänkte delge er mina favoritröror. Jag har inget exakt recept utan det blir lite på en höft.

Nummer 1.
Tonfisk, helst i olja
Majskorn
Hackad paprika
En rejäl klick majonnäs

Nummer 2.
Stekta kycklingbitar
Knaperstekt bacon
Majonnäs

Två skivor bröd och röran i mitten. Skär skapelsen mitt itu på diagonalen och ni har en sandwich.

Nu är det dags att zappa in SVT1 och se hur det går för Charlotte Perelli. Med tanke på hur många kalorier jag tryckt i mig är det nog bäst att jag dansar framför dumburken. :-)

//H

Studenten avklarad

Det var varmt idag.Ungdomarna hade tur med vädret men det var inte så kul att vara instängd i kostym o slips, men man får offra sig.

The difference is, I make this look good.

//H

Studenten

I vårt lilla hörn av världen tar eleverna studenten relativt tidigt. Det är mycket bestyr som har gjorts. Studentkläder och studentmössa, champagne och all maten till festligheterna. Nu står ungdomarna inför en ny fas i livet i och med att de säger adjö till gymnasieskolan. Vissa av er kommer tycka det är vemodigt att lämna en plats som har känts trygg och vissa av er som aldrig känt att ni har passat in kan inte lämna skolan fort nog. Hur ni än känner inför skolan är studenten en glädjens dag. Vi lärare har försökt pumpa in så mycket information som möjligt och förhoppningsvis gett er något som ni kan ta med er vidare i livet.

Ni får ni möjligheten att forma er framtid och ni står inför många livsval och visst kan det kännas skrämmande men det kommer att gå bra. Vissa av er ska ut och jobba, vissa av er går direkt till vidare studier på högskola eller universitet och vissa av er vet inte riktigt vad ni ska göra. Vilken väg ni än väljer så är det helt okej. Jag kan ge er ett tips. Väldigt få saker här i livet blir som man hade tänkt sig. Det behöver inte det betyda att det blir dåligt utan det kan faktiskt bli bättre. Det viktigaste för er är att ni gör livsval ni kan leva med, att ni gör det som känns rätt för er och inte lever efter vad ni tror att andra människor vill att ni ska göra. Det är ert liv och det är ni som ska leva det, ingen annan. Allt det här kan vara svårt att ta in när ni har hela framtiden framför er. Om någon på min student hade sagt till mitt nittonåriga jag att jag skulle x antal år senare jobba som gymnasielärare i min gamla hemkommun hade jag förmodligen hoppat i Åsunden och dränkt mig. Idag med livserfarenhet och ett helt annat perspektiv är jag tillfreds med min tillvaro och jag hoppas att ni alla ska finna er tillrätta i det samhälle som ni ska ta över efter oss.

Jag ser fram emot att få höra vilka musiksnuttar ni valt när ni ska gå in i sim- och sporthallen och sen när ni ska springa ut från skolan. Mest ser jag fram emot att få se er glädje och så får jag en ursäkt att damma av kostymen.

Det är pest att knyta en slips. Fjärde försöket och nu har jag äntligen fått det rätt.

//H

Hundar

Jag är en utpräglad hundmänniska. Jag kan inte hjälpa det men jag jollrar nästan som ett barn varje gång jag ser en hund och hälsar på varenda en jag möter med stor glädje. Hundar och andra husdjur kan ge oss det som ingen människa kan, villkorslös kärlek. Du kan må skit, vara hur trött som helst och vara på absoulta botten och de älskar dig ändå. Förra hösten var jag långte nere i skiten, minst sagt och det är fascinerande att se hur hundar känner av våra känslolägen. Jag kunde ligga på sängen och bara tänka nattsvarta tankar och helt plötsligt se pappas drever, Bollo, sticka fram huvudet för att sedan ta ett skutt och lägga sig tätt intill mig. Det gav en ovärderlig tröst och det var balsam för själen.

De personer som anser att djur är själlösa och att de inte har några känslor har förmodligen inte haft ett husdjur någon gång. När man kommer hem och möts av en varelse som nästan hoppar ur pälsen av pur glädje för att just du kommer hem, det är ren och skär lycka. Det är känslor och hundarna uttrycker det på sina egna, personliga sätt. Quizzie vill att hoppa upp, Bollo smågnäller medan svansen svänger fram och tillbaka i 180 knyck och Moa bokstavligen tjuter.

Jag kommer fortsätta att hälsa på de flesta hundar jag möter. Jag frågar alltid snällt först även om jag många gånger inte är så intresserad av er i andra änden av hundens koppel. Jag vill bara prata en stund med mina härliga pälsbollar.

//H

Filip och Fredrik???

Jag tittade på Filip och Fredriks program, High Chaparall på Kanal 5 igår. Det var första gången jag såg ett helt program, nåja nästan ett helt program. Jag förstår inte deras storhet. Den går mig helt förbi. Visserligen var tydligen gårdagens program lite speciellt eftersom det verkade som de sprang på Shannen Doherty av en slump och det hela verkade väldigt virrigt och oplanerat. Jag får helt enkelt titta nästa vecka för att se om tillvägagångssättet var en engångsföreteelse eller om det är ett återkommande tema.



Jag tyckte nästan synd om Shannen Doherty som utsattes för speedade, snabbpratande svenskar som verkar vara fast i någon slags evig tonårsrevolt. Om det är deras egna, privata personligheter som kommer fram så känns det bara jobbigt, men om det är ett spel från deras sida känns det snarare genialt. Jag får väl helt enkelt lära känna de här två nissarna och se var sanningen ligger.



Igår dränktes Fredrik Hammar in i chokladsås och strössel för att bli en levande, vandrande Krokofant. Vem var det som kläckte den här idén? Det är ingen framtida nobelprisvinnare i alla fall. Snacka om slöseri med chokladsås!! Det är en chokladprodukt som hör hemma i en marängsviss eller på vaniljglass men inte på Fredrik Hammar.

Är det någon som kan vara snäll och upplysa mig om vari Filip och Fredriks storhet ligger?

//H

TV400 - en uppfriskande slasktratt

Med program som Ladette to Lady, Ibiza ocensurerat, Manlig strippa sökes och Straight, gay or taken för att nämna några känns det som TV400 har dammsugit marknaden på udda dokusåpor. Ju mer skruvat desto bättre verkar vara kanalens policy. Man kan helt klart ifrågasätta kvalitén på utbudet men det är faktiskt ganska underhållande. Vi får se en strid ström av annorlunda karaktärer som fläker ut sig i TV-rutan och jag hade inte vetat att dessa personer existerade om jag inte zappat förbi TV400 då och då. Jag tycker faktist att mitt liv hade varit fattigare om jag inte fått inblick i den här mänskliga paletten av varierande individer.

//H

Frukost

Dagens viktigaste mål enligt experter och visst är det gott med frukost, speciellt så här på en lördag när man kan ta det lugnt. Det är på helgen man ska göra lite extra och passa på att testa nya saker. Helgen är perfekt för att ha kokta ägg, servera dem i äggkopp, skala dem vid bordet och äta dem med lite salt eller kaviar. Vilken härlig start på en lördag! För nån vecka sedan hade jag min kompis, Anna, som nattgäst och dagen efter ville jag göra en ordentlig frukost. Det blev bacon och ägg, müsli med fil, grovt bröd med olika sorters pålägg och lite grönsaker som tomat, gurka och paprika. Det hela rundades av med apelsinjuice och grönt te. Det är en härlig känsla att sitta vid ett dukat bord med en person man tycker om och prata om allt mellan himmel och jord.

Snart är det dags för bokloppis.

//H

Fyrverkerier

Jag fick just en inbjudan att se fyrverkerier blåsas av i Borås. Det är på grund av kulturnatten och avtäckningen av den nio meter höga statyn pinocchio. Fyrverkerier är alltid kul!

//H

Celebrity rehab with Dr. Drew

Jag hade tidigare läst om programmet som hade premiär i går på Kanal 5, Celebrity rehab with Dr. Drew, och kände att det här måste jag ta en titt på. Det lät helt befängt och hur skruvat som helst. Hur skulle man kunna motstå att zappa över och se spektaklet. Spektakel är en rättvis benämning på programmet befolkat av personer som är kändisar bara om man använder ordets betydelse väldigt liberalt. En porrskådis, en kvinnlig före detta wrestling stjärna, Brigitte Nielsen och den minst kände av Baldwin bröderna för att nämna några.

De här "kändisarna" har problem med med droger och alkoholmissbruk. Det är Dr. Drews jobb att försöka ta dem ur träsket på en klinik och hela baletten ska filmas för TV. Nu kommer min klassiska cynism med i spelet. Idén är inget annat än ett sätt för TV-kanaler runt om i världen att locka tittare till att bänka sig framför dumburken och fascineras eller äcklas av det som sker. Deltagarnas första anledning till att delta i projektet är förmodligen snabba cash och en chans till att förlänga c-kändisskapet. Om det enda motivet vore att bli ren från droger och alkohol kunde de göra det utan att en TV-kamera följer dem i häcken. Baldwin brodern menade att han ställde upp för att utnyttja sitt kändisskap och försöka få allmänheten att få upp ögonen för riskerna med beroendeframkallande substanser. Beundransvärt kan tyckas men det borde han ha kunnat göra på mer konstruktiva sätt än att visa sin nuna på TV. Sen kan jag intyga att programmet är avskräckande. Min fascination för droger har alltid varit näst intill icke existerande och efter i går står mätaren på noll. En manlig skådespelare som varit med i filmen Grease och en sitcom som hette Taxi var ett skinande exempel på vad som kan hända med en människa efter år av missbruk. Han hade skadats i ryggen under en filminspelning och värktabletter var hans inkörsport till eländet. Skådespelaren i fråga hade ett lager av mediciner som skulle få de flesta apotek att bli gröna av avund. Han sluddrade, var osammanhängande och det var tragiskt att se.

Om progammet visar något så är det att nöjesindustrin är en hård värld där många av kändisarna sugs in i ett mörker av droger och alkohol. Programmet speglar även att industrin fortfarande utnyttjar deras behov av att synas genom att visa deras missbruk på TV.

Vilka är mest tragiska i den här soppan? Kändisarna som ställer upp, personerna som tänkte ut idén, TV-kanalerna som köper in produktionen eller vi som tittar?

//H

Födelsedag och Scwarzwaldtårta

Ja, då var jag ett år äldre men det känns inte speciellt mer annorlunda än i går. Nu på morgonen för 36 år sedan såg jag dagens ljus, på en söndag för att vara exakt. Om man föds på en söndag ska man tydligen ha tur i livet. Jag har fått mina käftsmällar precis som alla andra men på det stora hela tycker jag att jag har haft en hel del tur och förhoppningsvis ska det väl fortsätta hela resan ut.

Jag tog med en bild på en Schwarzwaldtårta för det är väldigt gott och även ren nostalgi. När jag var liten fick jag alltid just den tårtan på min födelsedag. Jag minns till exempel när jag var fyra eller fem år. På den tiden var det jag, mina kusiner Anna-Karin och Marie och min kompis Frank och våra mammor som satt kring bordet och klämde i oss tårta. Då var en födelsedag en stor grej och jag längtade efter presenterna. Idag är det inte så viktigt och efter 25 tyckte jag att det kunde kvitta men det blir Schwarzwaldtårta idag i alla fall. Vissa traditioner måste man hålla på.

Vissa brukar säga att man är bara så gammal som man känner sig. Jag har en annan tes eller filosofi. Man är så gammal som folk omkring tror att man är. I så fall fyllde jag just 26 år. : - )

//H